Hej igen!

Har fått lite blodad tand så här kommer det tredje inlägget detta dygn..

Denna gång gäller det funderingar kring vilket ansvar jag har för det som händer i mitt liv. Livet går ju upp och ner som vi alla vet, men vilka faktorer spelar en roll när det  går ner? Framför allt, hur gör jag för att INTE ta hissen hela vägen ner till källaren?

För mig finns det en lösning. Jag hittade en nyckel som gick till hissens stoppmekanism för många år sen. Jag säger inte med detta att jag är en supermänniska som alltid trallar omkring och ler, men mina dalar leder inte till depression eller ångest längre.

För ca 10 år sen small jag i väggen med huvudet före i en jättekrasch. Det slutade på akuten i Borås med en puls och ett blodtryck som var en nära döden upplevelse. Hur jag kom till sjukhuset minns jag inte, men min bil stod utanför när jag kom ut igen.... Köra bil drängfull hade varit bättre....

Jag drev en livsmedelsbutik på den tiden, ( 8-21 dagligen) men för ekonomins skull var jag tvungen att dessutom jobba heltid på ett större telefonbolag som teknisk support. Ni som läste mitt förra inlägg "Teknisk idiot" kan ju nu förstå varför ni inte får vettig hjälp när ni ringer telefonbolagen:)

För övrigt så var privatlivet kaos också. Inte bara för mycket jobb utan trassel på hemmafronten också.

Den tiden som följde efter mitt besök på akuten var ett mindre helvete. Jag var en spillra av mitt forna jag. Jag orkade ingenting mer än att gråta och må skit. Var sjukskriven i 2 år.

Idag förstår jag att min krasch inte var något jag fått över en natt. Jag har alltid varit den som presterat. Jobbat dubbelt i många år, (säljare på dagarna och croupier på nätterna) gick komvux som 30-åring med toppbetyg, ensamstående med 2 ungar osv. En verklighet för många i dagens samhälle.

Dessutom var jag den som alla kom med sina problem till. Jag var oavlönad psykolog en stor del av min vakna tid. Tog hand om andras barn när livet strulade i andra familjer. Samtidigt var jag noga med att dessutom göra det jag tyckte var roligt. Reste mycket och festade en hel del. Jag var aldrig stilla. Jag hade jobbat hårt i många år på att livet skulle rasa. Inte konstigt det tog stopp.

Det tog 6 månader innan jag kunde acceptera att jag faktiskt var sjuk. Idag hade jag definitivt tagit medicin om jag haft den kunskapen jag har nu, men Karin var en tuffing förstår ni. Hon knaprade inte tabletter för att fixa vardagen. Sånt gör bara svaga psykfall.....

Som så många andra i den situationen så började jag fundera på meningen med livet och andlighet. Jag läste böcker i andlig och personlig utveckling. Lärde mig meditera och gjorde det jag orkade för att försöka må bättre.

Till min stora lycka hade jag en riktig vän som jag än idag tackar från djupet av mitt hjärta. Mona! Hon var ett stöd utan dess like. Med hennes support och kloka råd kom jag ur min misär. Utan hennes stöd vet jag inte hur det hade gått faktiskt... De insikter hon gav mig kommer jag bära med mig hela livet.

En avgörande vändpunkten var ett stycke jag läste i en bok som fastnade ända in i hjärnans innersta cell. Det handlade om att "DU HAR SJÄLV ANSVAR FÖR VAD SOM HÄNDER I DITT LIV."

Detta kanske låter banalt och man kan fnysa åt det om man vill, men för mig var det en vändpunkt. En del tycker det är provocerande för alla klarar inte av den tanken.

I grunden hade jag skaffat mig en tro som gav mig en logisk bild av mitt liv. Jag tror nämligen att livet är en skola. Inte bara den gamla vanliga klyschan som man svänger sig med utan verkligen en skola. Jag tror att jag kommit till världen med en plan för mitt liv. Varje människa har sin egen plan och ALLT som händer har en mening. Det är inte genom flyt vi utvecklas utan flytet kommer av att vi lärt oss läxan och tagit lärdom av misstagen. Vi har ett enormt stort ansvar för vårt liv. Tar vi inte det ansvaret på allvar så går det därefter också.

Vad är då poängen med det hela som får mig att klara dippar idag? Jo den är som följer. Varje gång jag får ett problem som involverar en annan människa så skickar jag inte över skulden på den personen och tycker synd om mig själv. (Lögn, i det akuta läget gör jag visst det...) Istället tänker jag såhär: Han eller hon har sin egen plan och det som händer är förutbestämt för att jag ska lära mig något. Vad ska jag lära mig? Det är olika från fall till fall.

Kontentan av detta blir att jag klarar att separera mig från den personens plan och istället tänker över min egen.

Samtidigt som jag tror att vi alla hör ihop eftersom vi alla består av samma energi så är vi på samma gång självständiga tänkande individer.

Att tänka så är för mig extremt befriande. Detta innebär att min plan bara är min och då har jag också fullständig kontroll över mitt liv. Det är ingen ide att oroa sig för saker som inte hänt eller reta sig på andra som "stller till det i mitt liv" för de är bara medspelare i min match. De fyller viktiga funktioner med sitt krångliga beteende för de får mig att utvecklas och lära mig nya saker om mig själv. Jag tar då ytterligare ett steg i att klara hemläxan. Egentligen ska jag tacka de som varit eller är a pain in my ass.

Detta betyder inte att man ska sköta sig själv och skita i andra. Tvärtom. Jag har ett stort ansvar för hur jag behandlar andra. Är jag medvetet elak och ställer till det för andra så mår jag inte bra med mig själv och då är jag inte i något bra flöde heller. Allt hänger ihop. Mår jag bra så sprider jag positiva vibbar. Är jag sur och bitter så sprider jag negativa vibbar. Att förstå det och samtidigt förstå att andras dåliga beteende inte är mitt problem ger mig styrka.

Förstår ni vad jag menar med att om mitt liv styrs av mig själv och att jag själv är ansvarig för att som händer både bra och dåliga saker. Vilken makt har jag inte då att forma mitt liv?

Jobbiga saker händer i livet, men det viktiga är inte "hur man har det utan hur man tar det".... Inte alltid enkelt, men gud vad det underlättar i svåra stunder.

För mig är det livsavgörande. Det betyder dessutom att andra människor inte kan göra mig besviken. Jag har inga förväntningar på någon annan än mig själv. Detta låter krasst, men så har jag fungerat hela mitt liv, men det är först på senare år som jag tagit till mig varför jag tänkt så. Det är nu det klingar i min själ att det är rätt.

Åtminstone för mig! Men denna blogg handlar ju om mig:)

Tack för din tid!

Det där med teknik är för mig en gåta.

Jag må vara kaxig och slå mig på bröstet i flera sammanhang, men handlar det om datorer, kameror, platta tv-apparater eller liknande maskiner så backar jag för första bästa 8-åring som erbjuder mig sin hjälp.

Igår lyckades jag inte ens bocka i rutan för "kommentarer tillåtna".

Fast då behöver jag inte känna att ingen vill läsa min blogg. Det jag inte vet har jag inte ont av. 33 personer säger statistiken, men jag var väl inne själv ca 30 gånger. Tack mamma!

Egentligen borde jag gå en kurs i hur man får till alla sladdar och mojänger i tekniska apparater. Förr om åren när jag flyttade minst en gång varje år så flyttade jag alla maskiner med sladdarna kvar i maskinerna.

Hade jag dragit ur dem så hade jag fortfarande inte fått igång videon igen. Klarar stickkontakter, med när det är pluppar i olika färger så blir jag nervös. Får jag dessutom en beskrivning av någon tekniknörd så blir det på ett språk jag inte förstår.

Samma sak gäller bilen. Min bror är bilmekaniker och det är jag väldigt glad för. Han är motsatsen till mig och det utnyttjar jag maximalt. Det funkar alldeles utmärkt att köra bilen till det lerigaste stället, kliva ur i högklackat, lägga på en dum min och säga med värsta bimborösten: En mojäng skramlar! Det slutar alltid med att han suckar, ber mig koka kaffe eller något annat jag klarar av och sen åker min bil upp i luften på något magiskt sätt i en hiss.

Efter en stund ger han mig en obegriplig förklaring till skramlet och talar om vad det kommer att kosta. För mig kostar det en tredjedel av vad det kostar andra. Det är lönsamt att vara dum ibland.

Däremot funkar jag ihop med mojänger som inte lever sitt eget liv utan låter mig styra dem. Det gäller tex brädor, hammare och till och med skruvdragare. Får jag bara lugn och ro och tid att tänka ut hur jag ska göra så kan jag till och med bygga mig mitt egna hus. Det har jag gjort och där bor jag nu med min hund. Än har inte taket rasat in och fast det är minusgrader så håller det värmen ganska hyfsat. Det är bra med 0 kronor i hyra också.

Jaha, gott folk.

Då var det så dags igen för lite blogg! Har gjort två försök tidigare, men tröttnat på grund av bristande läsarantal. Det skulle inte förvåna mig om det händer igen...

Eftersom mitt liv förändrats radikalt ganska nyligen så befinner jag mig helt plötsligt i en situation där jag känner att jag inte har ansvar för någon mer än mig själv. Jag kan alltså skriva precis vad fan jag vill! Det tänker jag dra nytta av.

Av titeln kan ni förstå lite hur jag är. Jag är en social eremit. Detta krockar i de flestas öron, men för mig är det verklighet. Jag är en enstöring med hög social kompetens. Det ni!

Det innebär att jag oftast tycker människor blir påfrestande och suger min energi, men jag har ändå vett att föra mig på ett sätt som gör att jag uppfattas som social.

Det som suger är att man ofta vill ha mer av mig än jag har att ge. Eftersom jag är kvinna så har jag inte heller vett att säga nej. Dessutom har jag inte helt förmågan att förstå när jag fått en överdos av socialt umgänge. Det märker jag först efteråt när jag tagit slut och bara vill sova.

Självklart finns det även former av umgänge som ger mig energi. Dessa kontakter vårdar jag ömt. 80% av dessa energipåfyllare är män märkligt nog. Detta har ingenting med sex och romantik att göra utan det handlar enbart om mäns sätt att förhålla sig i sociala situationer.

Eftersom jag älskar att generalisera och reta upp folk så vill jag göra några högst personliga generaliseringar över varför män passar mig som vänner.

1. Män kryper inte in under skinnet och vill hålla fast mitt psyke med våld för att lasta av sig alla sina problem. När män tänker problem vill de ha lösningar inte ältanden över andras tillkortakommanden.

2. De män som jag fastnar för som vänner är intelligenta och har humor. Det innebär också att de har självdistans och bjuder på sig själva. De kan skratta åt eländet och gå vidare utan att för den delen vara ytliga.

3. Män tävlar inte med mig om andra mäns uppmärksamhet. Det innebär att det aldrig blir konflikter som innefattar intriger och skitsnack. Det innebär också att jag kan skita i om jag kammat mig eller om jag ser tjock ut i dagens outfit. Kvinnor piffar sig inte lika mycket för män som de gör för att bräcka andra kvinnor är min åsikt.

Visst finns det undantag, men som sagt jag generaliserar gärna. Jag har inga vetenskapliga undersökningar i ryggen som bekräftar dessa uppgifter utan bara 47 års livserfarenhet av enbart mitt liv.

De flesta håller inte med mig och jag ser redan vissa (som jag vet kommer läsa detta) hur de protesterar högljutt. Deras gnälliga ton kommer bli lika mycket musik i mina öron som deras långa naglar över en griffeltavla. Ta det lugnt tjejer, jag skriver inte om er, jag skriver om mig..... Ni som känner att ni vill protestera tänk istället att ni tillhör de kvinnliga 20 procenten;) Jag kommer dessutom godkänna alla kommentarer innan de publiceras och jag har stenhård censur....

Eftersom det är mitt i natten nu och jag måste sova så får vi se om jag fortsätter denna monolog imorgon.

Nu har jag i alla fall börjat min resa i blggandets värld. Får se hur långt jag kommer.

God natt!

P.S Om jag går vidare med detta projekt så får jag ta och se över layouten imorgon... Teknik... Hua... D.S