Är jag lycklig? Ja, som jag ser det så är jag mycket lycklig och jag vill förklara varför.

Lycka har jag sett många olika förklaringar på, men jag har aldrig eller sällan sett en som klingar rätt i min själ.

För en del är lycka att vara förälskad, rik på pengar eller att det snöar. För mig är såna ting en ytlig lycka som till och med kan kännas lite forcerad ibland. Den förutsätter en tacksamhet som kan vara svår att känna emellanåt. För mig krävs det någon form av romantisk naivitet som jag tyvärr saknar ibland. Självklart uppskattar jag även ytlig lycka, men det håller inte när det börjar blåsa på riktigt. Åtminstone inte för mig och som sagt, det är ju mig denna blogg handlar om..:=)

Visst är det en lyckokänsla att vara nyförälskad, men den känslan går tyvärr över när "kaninstadiet" är passerat och vardagen tränger sig på. Den känslan går kanske över till kärlek och det är nog så vackert, men det är fortfarande en känsla som kommer sig av att en annan människa är i min närhet och förgyller livet. Försvinner den människan så förvandlas lyckan till ett olyckligt kaos i vissa fall. Den är obeständig och väldigt bräcklig, åtminstone för mig. Det behövs en stabilare plattform att stå på där jag inte är beroende av någon annan för att känna äkta lycka.

För mig är lycka en känsla som jag fått arbeta hårt för att få inplanterad djupt inne i min egen själ. Den är inte något som någon annan kan förstöra, men den är olika stark i olika faser och situationer i livet. Den ligger där som en grundtrygghet inför mörka stunder. Den har inte alltid funnits utan den har jag målmedvetet fått bygga upp. Byggandet fortskrider för än är inte grunden så stark som jag vill ha den.

Som ni säkert hört flera gånger så gick jag i väggen för 10 år sen. Den perioden i mitt liv var milt uttryckt inte den lyckligaste i mitt liv, men den mest lärorika.

Före kraschen sökte jag lyckan genom kickar. Lite som en narkoman var jag tvungen att hitta på nya saker hela tiden för att få en boost av lycka.

Jag bytte bostad, jobb och man alltför ofta. Trodde att bara jag flyttar och byter jobb så blir allt så mycket bättre. Samma sak men män. Jag tror jag medvetet letade ut män som inte passade mig för att inte få "lyckoproblem" när jag väl kastade ut dem, för det gjorde jag förr eller senare.

Detta blev lite tröttsamt så jag fattade ett beslut att inte bli sambo med någon förrän barnen blev stora. Det höll jag i 12 år. Förstår idag att det var bra för mig just då att ha barnen som en sköld mot lyckan som för mig inte fanns i annat än kärleksromaner.

På många punkter är jag fortfarande lika skeptisk till att lyckan går att hitta hos någon annan. Den finns i mig själv idag på ett helt annat plan. Jag är ju i grunden en eremit visserligen en social sådan, men men...

När livet rasade samman så blev jag väldigt rädd. Eftersom jag aldrig tidigare varit i så djupa svackor som jag då var. Jag kände inte igen mig själv och förstod inte vad som hände. Efter ca 6 månader kunde jag acceptera att något var allvarligt fel och att jag faktiskt gjort mig sjuk. Jag skriver gjort mig sjuk för det var precis det jag hade gjort. Jag hade sprungit så fort genom livet att själen inte hunnit med.  När den insikten kom kunde jag sakta börja bygga upp mig själv från grunden.

Det var en spännande, men jobbig resa tillbaks. Jobbig på det vis att jag insåg att mitt liv bestod av en massa rädslor och att jag begränsat mig själv så mycket att jag faktiskt blev sjuk av det.

Spännande var det för att nu hade jag mitt livs chans att bygga upp något nytt från grunden. Mig själv.

Detta byggande handlade inte om andra människor, jobb eller bostadsort utan om mitt inre.

Det första jag gjorde var att sakta med säkert ta befälet över mig själv och mitt liv. Ingen annan rådde för att saker hände mig. Jag hade orsakat allt själv. Har skrivit om detta tidigare och tänker inte gå in på det igen på djupet. Det handlade om min livsplan för detta liv som bara var min egen. Andra i mitt liv som tex mina barn hade sina egna planer och  sina egna läxor att lära sig. Självklart kunde jag inte släppa mina tonårsbarn vind för våg, men att förstå att jag inte kunde leva deras liv utan att de skulle ut i världen och göra sina egna misstag var som en tung sten som släppte från mitt hårt sargade psyke.

En av mina största rädslor försvann. Rädslan över att något ska hända mina barn, den största rädslan föräldrar ofta har. Detta betyder inte att jag inte oroar mig för mina barn när något händer. Det händer saker hela tiden, men den ständiga oron finns inte längre. När problem dyker upp så får jag en klump i magen som alla andra föräldrar, men jag låter den finnas där och tar itu med problemet efter bästa förmåga direkt så oron försvinner, tills nästa problem dyker upp. Perioden mellan problemen är helt utan oro idag.

Detta sätt att tänka har jag jobbat aktivt med i 10 år och jag är inte klar än utan det tänker jag fortsätta med. Det handlar om att arbeta bort sina rädslor.

Har man inga rädslor så har man inga problem i grunden. Då först är man fri. Jag hade många rädslor före min krasch som nu är borta.

Nu är ju livet så finurligt konstruerat att när en rädsla försvinner så dyker det upp en ny... Efter att ha plockat bort gamla rädslor i många år så blir man ganska bra på att plocka bort de nya också.

Livet är verkligen en skola och läxläsandet fortsätter till graven tror jag.

För att ha en möjlighet att ens klara att plocka bort rädslor så får man jobba hårt med hur man tänker.

Positivt tänkande är en fras alla har hört idag. Den frasen är utsliten, men den är livsviktig!!

I precis ALLT som händer finns något positivt fast det inte alltid märks direkt. Det finns en mening eller en lärdom i allt. Ja till och med i svår sorg.

En människa får aldrig mer än hon klarar av är ett talesätt som faktiskt stämmer. Eftersom jag inte är rädd för döden så är jag inte rädd för så mycket annat heller. Döden är ju det värsta som kan hända i livet. Då tar ju allt slut så även problemen... Jag sörjer döda anhöriga för min egen del, inte för personen som dött. Saknaden kan vara olidlig, men även där beror ens tänkande på hur man klarar situationen. Jag tror vi ses igen någon annanstans.

Sen är det så befattat med tankar att det man focuserar på förstärks. Det är enkelt att tänka sig sjuk. Alla vet en regnig måndag hur lätt det är att vara lite krasslig och ligga kvar i sängen istället för att gå till jobbet. Tänker man för intensivt på sin krasslighet så kommer en förkylning eller huvudvärk som ett brev på posten...

Det är precis lika enkelt att tänka sig frisk, glad eller till och med lycklig.

Är jag då lycklig?  Ja, det känns faktiskt oftast så. Jag är på god väg med att bygga upp en grundtrygghet att vila på. Rädslor är borta, de positiva tankarna är väldigt många fler än de negativa. Jag saknar helt enkelt intresse för att rota ner mig i småskit som inte är något problem egentligen som tex vädret, trafiken eller förkylningar.

Har faktiskt inte varit fysiskt sjuk ordentligt sen 1993. Maginfluensor eller förkylningar har jag helt enkelt inte beställt. Känner jag att något är på gång så sover jag en halv dag och tänker mig frisk. Det funkar faktiskt.

Jag känner just nu att allt är precis som det ska. Min resa i livet går åt det håll jag styrt det åt. Många skulle se det som en stor olycka att vara en nyseparerad, medelålders kvinna med osäkra arbetsförhållanden som bor i ett skjul utan rinnande vatten :=)

Jag ser det som att jag är fri med alla vägar öppna mot framtiden, fortfarande frisk och alert, med ett betalt boende vilket gör att jag slipper ta jobb som jultomte till helgen...

Inte ett enda problem jag haft i mitt liv har förblivit olöst. Så kommer det självklart bli i framtiden också. Löjligt att ens tro något annat. De problem som kommer får jag ta då. Dumt att oroa sig nu, problemen kanske aldrig kommer..

Ju mindre jag tar mig själv på allvar deso närmre har jag till skratt. Får ofta höra av andra att jag inte får säga negativa saker om mig själv. För mig är det svart humor och det älskar jag. Jag är inte på den nivån längre att jag har behov av att stå i en spegel och berömma mig själv för att få en självförtroendekick. Min säkerhet ligger inte i hur jag ser ut utan i den plattform som är under uppbyggnad som jag står hyfsat stabilt på idag.

Det betyder inte att jag inte också vill känna mig fin ibland med smink och kläder osv, men jag står inte och faller med det.

Saker som var viktiga före kraschen känns pinsamt patetiska idag. Att jag orkade, nej visst ja, det gjorde jag ju inte.....

Klart jag är lycklig!!!

 

Affe

12 december 2011 22:01

http://www.youtube.com/watch?v=LuK3zugL_5E

Googla gärna texten och kör lite hemmakaraoke!
Tror det sammanfattar din text hyfsat bra...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej igen!   Idag läste jag ett inlägg om en katt som har en vit fläck på fel ställe för att vara rastypisk. Denne kisse var ägarens ögonsten i 20 år trots denna defekt. Nu är inte alla människor som denne kattägare utan det finns även de som s...

Hej!   Har tröttnat lite på bloggen som en del säkert märkt, men nu fick jag upp en fundering jag vill skriva av mig om.   Det som bryr min lilla hjärna idag är människors enormt ombytliga humör mellan hat och kärlek.   En dag kan det se ...

  Blev akut hungrig och gick igenom frysens innehåll. Hittade en påse oxpytt, lite obehagligt namn på mat tycker jag, men man får inte vara kräsen...   Fukten dryper på väggarna känns det som här i stugan. Tände i braskaminen för att få bort de...

Jaha, då är jag här igen då.   En längre tid har jag inte känt för att blogga. Fokus har legat på andra saker och det har varit bra saker   Jobbet tar tid och kraft och den energi jag haft kvar har jag lagt på privatlivet.   Just nu har jag...

Hej igen!   Den sista tiden har livet gått i 190 km/h. Jobbat en hel del och försökt få tid över till andra saker jag vill göra. Fast det orsakar stress ibland så får jag ihop det i sista ändan på det ena eller andra viset. Jag har prioritera...