Idag har jag lyssnat på en person som gnäller ideligen över det mesta i sitt liv utan att ens försöka göra något åt sin situation. Gnället gäller oftast över att andra har det så mycket bättre än hon....

Dagens ämne var att hennes chef åkt på semester i tre veckor till ett flott dyrt ställe över helgerna. "Jag skulle också gärna åka dit och glassa, men vem fan är mångmiljonär som han", löd gnället.

Eftersom jag tröttnade på denna bekantskap för väldigt många år sen så var jag som vanligt inte tyst.

Att hon alls ringer mig är ett stort mysterium..

Förmodligen gör hon det för att sen kunna ringa vidare och tala om för andra hur elak jag är:) Det får hon gärna göra så hennes negativa vänner inte börjar ringa mig de också...

Som vanligt för säkert 50e gången frågade jag henne varför hon som är så begåvad (ironi) inte sätter sig på sin kammare och kommer på en egen ide som hennes chef faktiskt gjorde och satsar allt dvs tid, familj, privatekonomi som jag vet att han gjorde från början?

Då kommer svaret: "Det är väl lätt för honom att tjäna pengar och verka smart fast det är vi på golvet som gör allt skitjobb åt honom"

Då undrar jag, är det inte bra att han skapat ca 30 arbetstillfällen med sin ide? Du har ju ett jobb och du tjänar faktiskt inte dåligt.

Då sa hon: "Du ska bara veta hur vi får slita för de pengarna, det har varit massor av övertid nu före jul."

Jaha, sa jag. Får ni inte betalt för er övertid då? Det passar väl bra eftersom du tidigare berättade att du har extremt mycket utgifter i januari? De övertidspengarna kommer väl då?

Jo, pengarna i januari är ju bra, men det retar mig att jag inte kan ta ledigt och åka på semester som han gjort utan att behöva tänka på utgifterna..

Tillbaka till ruta ett alltså...

Samma kvinna pratade också på om hur inkompetent hennes närmsta chef är.. Hon kan inte planera, hon förstår inte hur andra har det och hon skvallrar till VD:n.

Då undrade jag om hon var överraskad över att hon har skyldighet att rapportera vad som händer till ledningen? Eller tror du hon är anställd för att prata skit om honom med er? Sa också att hon har det svåraste jobbet eftersom hennes uppgift är att hålla ihop er och ledningen mot samma mål. (Stackars sate...)

Nu ska denna chef sluta och det ska tydligen bli skönt, men förmodligen kommer det en ny "idiot"...

Då sa jag, nu har du din chans!!! Hon ska sluta, du har klagat i över 10 år över hur företaget styrs och hur dåligt ni har det. Självklart ska du söka hennes tjänst!!! Du vet ju hur företaget funkar och är väl inarbetad där. Sök för fan!

Svaret blev, en lång tystnad, ett osäkert skratt och sen ett nääääääääääää, det skulle jag aldrig klara......

Sen kom det som alltid kommer från henne... Du tycker väl den där jävla regeringen vi har är duktig som slänger ut svårt sjuka människor på gatan..? Hon har nämligen fått för sig att jag är någon sorts aktiv högerextremist eftersom hon aldrig får medhåll från mig angående sin hemska chef och arbetsplats.

Förklarar då (igen) att jag tycker försäkringskassans regler är helt galna när dokumenterat sjuka människor nekas ersättning.Om folk är sjuka eller inte, ska läkare bedömma inte en tjänsteman på försäkringskassan. Vi betalar sociala avgifter för sånt.

Förklarar sen (igen) att jag inte röstat sen 1986 och då gjorde jag det för att jag ville att vårdnadsbidrag skulle införas så folk hade möjlighet att själva ta hand om sina småbarn upp till 3 år, de som nu ville det. Då röstade jag på folkpartiet och vad jag vet så var de liberala på den tiden. Hade småbarn själv då så den frågan engagerade mig just då. För övrigt har ingen fråga engagerat mig så mycket att jag ens röstat sen dess.

Ja du tycker väl kvinnan ska stå vid spisen och föda barn, blir responsen då... Vet inte hur många gånger hon sagt den meningen...

Nej det tycker jag inte, men jag vill inte att min ettåring ska fostras av kommunen heller. Små barn känner föräldrarna bäst. Vill man inte vara hemma så har jag ingen åsikt om det. Det är upp till varje familj att avgöra själv. Men just det att få bestämma så mycket som möjligt över mig själv är viktigt för mig.

Jag är ingen kollektiv människa...

Och ja, det är sant. Jag har aldrig varit med i facket heller... Alltså är jag en osolidarisk människa helt utan empati för andra. Hon säger så...

Sen att jag heller aldrig varit med i någon annan förening heller förtäljer inte hennes historia. Jag gillar helt enkelt inte grupparbete, det funkar inte för mig, det är ett socialt handikapp jag har helt enkelt.

Ursäkta mig, men kan jag få chansen att få sköta mig själv, mitt liv och min ekonomi själv?

Trivs jag inte på jobbet så jobbar jag kvar tills jag hittat annan möjlighet till försörjning, inte en dag längre.

Har sagt upp mig från stabilt heltidsjobb för att jag inte pallar längre.

Får jag problem med företaget så finns det inget fack i världen som kan få mig att stanna kvar och försöka samarbeta i någon annans företag.

Vill inte chefen ha just mig som sin medarbetare så vill jag inte vara där, så enkelt är det.

För mig är det som att vara kvar i en relation fast jag vet att min man vill jag ska packa och dra så fort jag kan..

Vem vill leva så?

På tal om relation så är hon bitter för att hennes ex hittat en ny tjej som är både yngre, snyggare och gladare än vad hon är. (han behövde nog inte leta länge...) Förstår att det gör ont, det är ju bara 4 år sen de separerade.........

Själv har hon hittat flera "karljävlar" under denna period. Det håller inte så länge för de är såna svin som bara tänker på sig själva eller så hittar de någon annan. Alla vet ju att män är otäcka kvinnomisshandlare, alkoholister, otrogna perversa sexmissbrukare och våldtäktsmän, allihop..... SUCK!

Jag fattar faktiskt inte hur hon orkar med sig själv när jag blir helt mentalt slut efter en halvtimma med henne i telefonen. Jag brukar inte svara när hon ringer, men idag kollade jag inte numret först:(

Det konstiga i alltihop är att hon alltid har en glad röst och skrattar mycket. Det gör mig lite rädd för hennes attityd stämmer inte med det hon säger. Hon säger också att man måste tänka positivt i alla lägen för annars överlever man inte...:)

Jaja, nu har jag skrivit av mig så hon lämnat mitt medvetande till nästa gång. Förmodligen tar det ett år innan hon ringer igen för det brukar det göra numera. Hon tror nog hon måste ringa mig för gammal vänskaps skull fast jag förklarat tydligt att det inte är alls viktigt:)

Funderar hon aldrig över varför jag ALDRIG ringer henne?

Det är många år sen jag plockade bort energitjuvar ur mitt liv. De andra fattade, det är bara hon som håller sig kvar med näbbar och klor...

Jag hoppas faktiskt hon kommer läsa detta. Kanske går det in bättre om hon läser eftersom det talade ordet helt verkar rinna av henne. Jag hoppas hon läser för sin egen skull så hon gör något åt sin situation.

Fast det behöver hon kanske inte? Det kan ju vara så också att det är jag som tar för lätt på livet och inte inser att livet är ett helvete som jobbar hårt emot mig....

Hon är min Ove Sundblad eller vad han nu hette den där grannen i Solsidan fast på ett helt annat sätt.

Peace and love för fan....

Hej på er!

Jag tror det knappt själv, men jag har kommit igång ordentligt med min träning och jag gillar det...

Jag är inte någon hurtbulle av naturen, men jag hade gått ner 10 kg i vikt och nyligen såg jag att det bara var 8 helt plötsligt... Hade alltså gått upp 2 kg igen. Det är inte svårt att göra när man har chokladcravings..

Denna uppåtgående kurva (i dubbel bemärkelse) måste stoppas. Jag ska fan i mig kunna gå på en offentlig strand till sommaren. Är trött på vassen...

I fredags köpte jag ett löpband som stod och dammade helt i onödan hos en annan person som är som jag. DVS hon gillar inte heller att bli svettig, men choklad gillar vi. Eftersom vi umgås en del så kan hon ju komma hit och löpa på bandet så mycket hon vill:)) Det var en inbjudan:)

Har också börjat laga godare mat som inte är fylld med transfetter från någon smörjgrop på matfabriken. Slut på halvfabrikat som jag ändå inte tycker är gott, men smidigt.

Riktiga saker gäller som tex riktigt smör i stekpannan. Tror inte man ska vara mer rädd för naturligt fett än plastkulor i margarinet...

Har faktiskt köpt choklad också. Mörk god och jättedyr kvalitetschoklad:) Med den chokladen blir jag nöjd efter några få rutor istället för att trycka i mig 200 gram mjölkchoklad. Det är ju cacao jag är beroende av, inte mjölkpulver.

Fast jag är beroende av mjölk också i kaffet. Någon cigarett då och då blir det också. Jag tänker inte överdriva och bli en odräglig hurtbulle ingen orkar med.... Orkar inte med mig själv om jag blir alltför strikt.

Så där ja. Då var jag igång då. Får se hur länge det håller denna gång:)

Jag har alltid uppskattat att få bo på landet. På landet för mig innebär, utan grannar i ett hus man inte ens kan skönja från någon trafikerad väg. Det kan bero på att jag faktiskt är en eremit som tycker mycket om avskildhet.

Det finns en grupp till som gärna drar sig ut på landet och lever i avskildhet. Det är gruppen krimnella som ibland även har ett missbruk att dölja. Den gruppen tillhör inte jag kan jag direkt tala om. Ofta när jag ringt på annonser "hus uthyres med enskilt läge" har jag ofta fått frågan hur jag försörjer mig. Förstår hur de tänker så jag brukar i det läget stövla på direkt med att jag försörjer mig genom hederligt förvärvsarbete och mitt missbruk handlar om cigaretter och ibland en Bacardi med cola. Fylleri eller narkomani ligger inte för mig.. Det brukar bryta isen ordentligt för det är det de vill veta egentligen fast de inte kan med att fråga rent ut..

Fast cigaretterna kan också vara ett problem. Då är det lika bra att dra att röker gör jag utomhus och fimparna läggs prydligt i en burk med vatten och sen skruvas det på ett lock. Ingen hyresvärd vill ha ett inrökt hus som kanske brunnit i ett hörn som de får renovera för flera hundra tusen efter jag bott där.. De vill inte ha gräsmattan full av fimpar heller. Det är ju inte så snyggt.

Sen kommer nästa fråga. Har du husdjur? Nu hör det till saken att jag haft en mängd olika djur genom åren. Hundar, katter och kaniner har ingått i min närmsta vänkrets.

Kaniner biter på allt, katter kissar överallt, hundar är farliga och har vassa klor de river sönder golv och andra snickerier med. Riktigt så har det inte gått till med mina djur, men det är omöjligt att förklara för en person som har bilden klar över mig och mina djur redan i telefon..

Samma sak har gällt barn. Jag har 2 barn som inte alltid varit vuxna. Barn slår sönder saker och kastar cyklar i rabatterna. Godis och glasspapper kommer att ligga precis överallt i trädgården tror hyresvärden..

Njauuuuu, är du gift eller kanske sambo då? Det är nästa fråga, för det vore ju bra om det fanns en riktig karl i huset som höll ordning på mig, barnen och djuren så vi inte välter hela huset och eldar hej vilt. Man gör ju så mycket konstigt när man är påverkad av knark har han hört... Detta tänker han, men uttalar inte.

Dessutom kan inte en kvinna elda med ved och utföra enklare reparationer som byta en glödlampa tex. Jag kommer få åka dit ideligen och fixa med saker om hon ska bo i mitt hus tänker han och tar en knarkare som hyresgäst istället.. Detta har hänt flera gånger faktiskt.

En gång för några år sen inträffade faktiskt det motsatta. Jag fick ett hyreskontrakt på ett hus i en liten by, efter en missbrukare och hans stackars misshandlade kvinna.

Där hade möbler kommit utflygandes genom fönstret (utan att fönstret var öppet), de hade en arg hund som skrämde vettet ur grannarna och kvinnan fick ofta sova i bilen när hon fått stryk och låsts ute i bara mässingen mitt i vintern.. Dessutom hade de eldat så hårt i pannan att vattnet hade expanderat i värmesystemet och orsakat vattenskada från vinden ner till bostadsdelen..

När jag kom istället med mina ungar så var allt bra. Jag målade och tapetserade till och med hela huset så det blev riktigt fint efter bara någon vecka. Hyresvärden var nöjd för gräset klipptes och hyran kom in punktligt varje månad vilket också hade varit ett problem tidigare.

Jag hade visserligen grannar där. Ett par ca 20 år äldre än jag som var mycket trevliga och aldrig störde mig. De var aldrig något problem utan snarare en tillgång.

Men, jag hade flyttat till en by där alla kände alla... Folk i byn undrade naturligtvis vem jag var. Den ene efter den andre "hade vägarna förbi" när jag var utomhus.

Varifrån kommer du? Vem är pappa till dina barn? Har de samma pappa? Varför är barnen aldrig hos sin pappa utan hos dig hela tiden? Var du gift med barnens pappa? Vad jobbar barnens pappa med? Vad jobbar du med? Är dina föräldrar skilda? Var bor dina föräldrar? Vad jobbar din pappa med? Är du släkt med någon här i byn? Har du någon karl du smyger med på nätterna som vi inte känner till? Såg det var släckt hos dig igår kväll, var var du då? Det stod en bil utanför ditt i lördags, hade du besök? Av vem? Varför har du inga julgardiner?

Så höll det på en tid.... Eftersom jag är en SOCIAL eremit så lät jag dem hållas, en stund... Slutligen när en person jag visste verkligen kände alla i byn kom med dessa frågor så orkade jag inte vara trevlig längre utan ställde frågan: Det var fan vad du är nyfiken, du beter dig som byns skvallerkärring, vad vill du veta?

Reaktionen var helt oväntad faktiskt. Jag trodde han skulle bli förbannad eller åtminstone riktigt sur. Jag trodde helt säkert han skulle ge sig iväg hem till sitt åtminstone.

Nej så fel jag hade, han började skratta högt och förklarade. Så är det alltid här i byn, vi vill veta allt och när vi vet allt får du vara ifred.....

Okej sa jag. Vad vill ni veta. Han fick veta allt av intresse och jag bad honom sprida detta i byn och sen fick jag faktiskt vara ifred. Förmodligen hade ryktet gått att jag var folkilsken och mindre tillmötesgående, men jag var åtminstone ingen knarkare och jag drev inte bordell i byn.

Så är livet ofta i små byar. Hur gör man för att få vara ifred i sitt hem då?

Där jag bor nu äger jag mitt eget skjul. Ingen undrar om min katt kissar inne eller hur jag beter mig när jag röker. Pappa är inte nyfiken av sig på ett öppet sätt. Han skulle aldrig fråga vem som hälsade på igår, han skulle snarare förvänta sig att jag berättade själv... Hmmmm...:)

När mina föräldrar köpte detta ställe så låg det sist på en skogsväg. Inte en granne så långt ögat kunde nå. Det var som gjort för mig fast ingen visste det när jag bara var 2 år. Har kommit på att pappa också är en socal eremit. Det finns i generna...

Problemet nu är att kommunen skapat en väg som går precis förbi min dörr. Det är ingen bilväg, men en flitigt använd motionsrunda. Alla i Mullsjö som har en hund eller annat behov av promenader går förbi mitt skjul...

Detta betyder att jag skaffat rullgardiner. Jag vill inte att någon står utanför och stirrar in i mitt hem. Det har faktiskt hänt några gånger.

Om man väljer att bo så här ensligt så betyder det ju oftast att man inte har intresse av att leva kollektivt. Vill man frottera sig med folk dygnet runt så skaffar man sig ett hus i ett villaområde. Det skulle jag aldrig ens i min vildaste fantasi kunna tänka mig att göra.Har inget intresse av att riva upp maskrosor varje dag för att fröna inte ska blåsa in och förarga grannen.

Jag vill kunna gå ut och ta en cigarett i min stora t-shirt jag sover i utan åskådare på morgonen när allt hår ligger åt ett håll. Det kan vara svårt ibland. Jag får öppna dörren och titta ut åt två håll först för att kolla så ingen är på väg förbi. Är någon på väg hit så stänger jag faktiskt dörren och tar mitt kaffe och min cigarett inomhus.

Jag vet, det luktar fan rent ut sagt när man rökt inne, men det är mitt skjul och ingen har med det att göra mer än jag... Igår öppnade jag fönstret och vädrade länge, skurade med Ajax och ställde ut 3 glas med ättika för att få bort röklukten. Det funkade faktiskt riktigt bra.

Idag när jag vaknade kom ett helt gäng med 3 hundar gående. Alltså luktar det rök igen. Samma antirökluktritual senare idag alltså.

En dag i somras när jag hade hund så hade jag åtminstone klätt på mig anständigt nog för att visa mig för folk. Jag släppte ut Sessan för kissning och stod i dörren för att vakta henne. Då kom en golden retriver springande. Eftersom Sessan inte var socialt tränad (hon heller) så gick jag ut för att hämta henne innan hon blev frukost åt den stora, gula hunden.

Då hörde jag en vissling (inte efter mig tyvärr) och ett bestämt sitt! Hunden satte sig direkt och jag hann ifatt Sessan och lyfte upp henne.

Den gula hunden var mycket fin, husse var om möjligt ännu finare ;) Nu undrar jag vart han tog vägen. De flesta motionärer börjar jag känna igen, men snyggingen med den fina hunden har jag aldrig sett igen. Var är han?

Förmodligen hemma med sin fru och sina tre barn........Hmmmm..... Jag har inte sett hunden heller igen så de var kanske bara på besök i byn..

Hur gör man då för att få vara helt ifred i sitt hem? Åtminstone för främlingar jag inte själv bjudit in. Jag tror jag har lösningen.

Eftersom jag har byggt detta skjul så skulle jag faktiskt kunna bygga ett till. Min bror har en gård med mycket skog. Tankarna går ibland åt det hållet. Misstagen jag gjort när jag byggde här har lärt mig hur jag inte ska bygga nästa gång.

Om jag skulle ta på mig stövlarna och åka dit och kolla upp en lämplig plats för ett nytt bygge? Tror jag gör det faktiskt en dag. Detta ställe kan vi sälja med tiden. För att få pappas hus på det sätt jag vill så får jag hosta upp minst en halv miljon. Tveksamt om jag vill det med tanke på motionsrundan.

Det känns enklare att bygga nytt, ta katten under armen och flytta till riktig skog när tiden är mogen. Så får det nog bli:)

Är jag lycklig? Ja, som jag ser det så är jag mycket lycklig och jag vill förklara varför.

Lycka har jag sett många olika förklaringar på, men jag har aldrig eller sällan sett en som klingar rätt i min själ.

För en del är lycka att vara förälskad, rik på pengar eller att det snöar. För mig är såna ting en ytlig lycka som till och med kan kännas lite forcerad ibland. Den förutsätter en tacksamhet som kan vara svår att känna emellanåt. För mig krävs det någon form av romantisk naivitet som jag tyvärr saknar ibland. Självklart uppskattar jag även ytlig lycka, men det håller inte när det börjar blåsa på riktigt. Åtminstone inte för mig och som sagt, det är ju mig denna blogg handlar om..:=)

Visst är det en lyckokänsla att vara nyförälskad, men den känslan går tyvärr över när "kaninstadiet" är passerat och vardagen tränger sig på. Den känslan går kanske över till kärlek och det är nog så vackert, men det är fortfarande en känsla som kommer sig av att en annan människa är i min närhet och förgyller livet. Försvinner den människan så förvandlas lyckan till ett olyckligt kaos i vissa fall. Den är obeständig och väldigt bräcklig, åtminstone för mig. Det behövs en stabilare plattform att stå på där jag inte är beroende av någon annan för att känna äkta lycka.

För mig är lycka en känsla som jag fått arbeta hårt för att få inplanterad djupt inne i min egen själ. Den är inte något som någon annan kan förstöra, men den är olika stark i olika faser och situationer i livet. Den ligger där som en grundtrygghet inför mörka stunder. Den har inte alltid funnits utan den har jag målmedvetet fått bygga upp. Byggandet fortskrider för än är inte grunden så stark som jag vill ha den.

Som ni säkert hört flera gånger så gick jag i väggen för 10 år sen. Den perioden i mitt liv var milt uttryckt inte den lyckligaste i mitt liv, men den mest lärorika.

Före kraschen sökte jag lyckan genom kickar. Lite som en narkoman var jag tvungen att hitta på nya saker hela tiden för att få en boost av lycka.

Jag bytte bostad, jobb och man alltför ofta. Trodde att bara jag flyttar och byter jobb så blir allt så mycket bättre. Samma sak men män. Jag tror jag medvetet letade ut män som inte passade mig för att inte få "lyckoproblem" när jag väl kastade ut dem, för det gjorde jag förr eller senare.

Detta blev lite tröttsamt så jag fattade ett beslut att inte bli sambo med någon förrän barnen blev stora. Det höll jag i 12 år. Förstår idag att det var bra för mig just då att ha barnen som en sköld mot lyckan som för mig inte fanns i annat än kärleksromaner.

På många punkter är jag fortfarande lika skeptisk till att lyckan går att hitta hos någon annan. Den finns i mig själv idag på ett helt annat plan. Jag är ju i grunden en eremit visserligen en social sådan, men men...

När livet rasade samman så blev jag väldigt rädd. Eftersom jag aldrig tidigare varit i så djupa svackor som jag då var. Jag kände inte igen mig själv och förstod inte vad som hände. Efter ca 6 månader kunde jag acceptera att något var allvarligt fel och att jag faktiskt gjort mig sjuk. Jag skriver gjort mig sjuk för det var precis det jag hade gjort. Jag hade sprungit så fort genom livet att själen inte hunnit med.  När den insikten kom kunde jag sakta börja bygga upp mig själv från grunden.

Det var en spännande, men jobbig resa tillbaks. Jobbig på det vis att jag insåg att mitt liv bestod av en massa rädslor och att jag begränsat mig själv så mycket att jag faktiskt blev sjuk av det.

Spännande var det för att nu hade jag mitt livs chans att bygga upp något nytt från grunden. Mig själv.

Detta byggande handlade inte om andra människor, jobb eller bostadsort utan om mitt inre.

Det första jag gjorde var att sakta med säkert ta befälet över mig själv och mitt liv. Ingen annan rådde för att saker hände mig. Jag hade orsakat allt själv. Har skrivit om detta tidigare och tänker inte gå in på det igen på djupet. Det handlade om min livsplan för detta liv som bara var min egen. Andra i mitt liv som tex mina barn hade sina egna planer och  sina egna läxor att lära sig. Självklart kunde jag inte släppa mina tonårsbarn vind för våg, men att förstå att jag inte kunde leva deras liv utan att de skulle ut i världen och göra sina egna misstag var som en tung sten som släppte från mitt hårt sargade psyke.

En av mina största rädslor försvann. Rädslan över att något ska hända mina barn, den största rädslan föräldrar ofta har. Detta betyder inte att jag inte oroar mig för mina barn när något händer. Det händer saker hela tiden, men den ständiga oron finns inte längre. När problem dyker upp så får jag en klump i magen som alla andra föräldrar, men jag låter den finnas där och tar itu med problemet efter bästa förmåga direkt så oron försvinner, tills nästa problem dyker upp. Perioden mellan problemen är helt utan oro idag.

Detta sätt att tänka har jag jobbat aktivt med i 10 år och jag är inte klar än utan det tänker jag fortsätta med. Det handlar om att arbeta bort sina rädslor.

Har man inga rädslor så har man inga problem i grunden. Då först är man fri. Jag hade många rädslor före min krasch som nu är borta.

Nu är ju livet så finurligt konstruerat att när en rädsla försvinner så dyker det upp en ny... Efter att ha plockat bort gamla rädslor i många år så blir man ganska bra på att plocka bort de nya också.

Livet är verkligen en skola och läxläsandet fortsätter till graven tror jag.

För att ha en möjlighet att ens klara att plocka bort rädslor så får man jobba hårt med hur man tänker.

Positivt tänkande är en fras alla har hört idag. Den frasen är utsliten, men den är livsviktig!!

I precis ALLT som händer finns något positivt fast det inte alltid märks direkt. Det finns en mening eller en lärdom i allt. Ja till och med i svår sorg.

En människa får aldrig mer än hon klarar av är ett talesätt som faktiskt stämmer. Eftersom jag inte är rädd för döden så är jag inte rädd för så mycket annat heller. Döden är ju det värsta som kan hända i livet. Då tar ju allt slut så även problemen... Jag sörjer döda anhöriga för min egen del, inte för personen som dött. Saknaden kan vara olidlig, men även där beror ens tänkande på hur man klarar situationen. Jag tror vi ses igen någon annanstans.

Sen är det så befattat med tankar att det man focuserar på förstärks. Det är enkelt att tänka sig sjuk. Alla vet en regnig måndag hur lätt det är att vara lite krasslig och ligga kvar i sängen istället för att gå till jobbet. Tänker man för intensivt på sin krasslighet så kommer en förkylning eller huvudvärk som ett brev på posten...

Det är precis lika enkelt att tänka sig frisk, glad eller till och med lycklig.

Är jag då lycklig?  Ja, det känns faktiskt oftast så. Jag är på god väg med att bygga upp en grundtrygghet att vila på. Rädslor är borta, de positiva tankarna är väldigt många fler än de negativa. Jag saknar helt enkelt intresse för att rota ner mig i småskit som inte är något problem egentligen som tex vädret, trafiken eller förkylningar.

Har faktiskt inte varit fysiskt sjuk ordentligt sen 1993. Maginfluensor eller förkylningar har jag helt enkelt inte beställt. Känner jag att något är på gång så sover jag en halv dag och tänker mig frisk. Det funkar faktiskt.

Jag känner just nu att allt är precis som det ska. Min resa i livet går åt det håll jag styrt det åt. Många skulle se det som en stor olycka att vara en nyseparerad, medelålders kvinna med osäkra arbetsförhållanden som bor i ett skjul utan rinnande vatten :=)

Jag ser det som att jag är fri med alla vägar öppna mot framtiden, fortfarande frisk och alert, med ett betalt boende vilket gör att jag slipper ta jobb som jultomte till helgen...

Inte ett enda problem jag haft i mitt liv har förblivit olöst. Så kommer det självklart bli i framtiden också. Löjligt att ens tro något annat. De problem som kommer får jag ta då. Dumt att oroa sig nu, problemen kanske aldrig kommer..

Ju mindre jag tar mig själv på allvar deso närmre har jag till skratt. Får ofta höra av andra att jag inte får säga negativa saker om mig själv. För mig är det svart humor och det älskar jag. Jag är inte på den nivån längre att jag har behov av att stå i en spegel och berömma mig själv för att få en självförtroendekick. Min säkerhet ligger inte i hur jag ser ut utan i den plattform som är under uppbyggnad som jag står hyfsat stabilt på idag.

Det betyder inte att jag inte också vill känna mig fin ibland med smink och kläder osv, men jag står inte och faller med det.

Saker som var viktiga före kraschen känns pinsamt patetiska idag. Att jag orkade, nej visst ja, det gjorde jag ju inte.....

Klart jag är lycklig!!!

För ca ett år sen sökte jag ett jobb som säljare. Ägaren till företaget ringde mig och vi ställde frågor och svarade varann hej vilt.

Han var mycket trevlig, kemin var det inget fel på, jag skulle absolut kunna samarbeta med honom. Sånt känner jag oftast direkt och det brukar stämma bra.

Felet var hans upplägg i säljorganisationen. Den passade mig inte alls.

Provision, egen bil, utbetalning av lön efter det att fakturan var betald av kund, helst F-skatt osv...

Det skulle alltså innebära att jag skulle ta min bil och kuska runt i butikerna i trakten och stå för de kostnaderna. Jobba hårt för att sälja in ett koncept som jag vet av erfarenhet tar tid. Det är en tuff strid om hyllorna i butikerna. Efter enträget tjatande skulle jag sen bygga upp min bråte i hyllorna, fakturera, sen skulle jag vänta på en halvtaskig provision....

Redan i telefon sa jag att det intresserar mig inte ett dugg. I så fall skulle jag redan varit säljare så jag kunde "köra dubbelt". Det var jag inte. Tackade vänligen men bestämt nej.

Han ringde igen någon vecka senare. Då hade han hittat en kille som hade andra produkter som jag kunde få sälja samtidigt som hans. De produkterna var en helt annan varugrupp.

Det skulle betyda att i varje butik skulle jag behöva boka möte med två olika personer.. En specialansvarig och en kolonialansvarig.

Med andra ord samma jobb fast nu dubbelt så jobbigt ;)

Han ringde några gånger till för han hade tydligen inte gett upp hoppet om att få in en medelålders trött kvinna i sitt säljteam...

I dag vaknade jag av telefonen. Jag hade glömt att han fanns. Det var han IGEN! Sist han ringde var ett år sen sa han...

Nu hade hans företag nått enorma framgångar!!!! Grattis så kul sa jag!!!! Kanske skulle jag kunna tänka mig att hoppa på hans framgångståg nu när de blivit så duktiga!!!!!

Absolut sa jag. Har du fast lön och tjänstebil nu då? Undrade jag. Nääääääääää sa han. Hejdå, sa jag....

Min tanke är den att om man har en enorm framgång i sitt företag så behöver man inte ringa och tjata på någon som inte vill jobba där. Dessutom har jag sagt till honom i klartext: JAG VILL INTE!!!

Det handlar inte heller om att jag är någon känd toppsäljare han hört om och vill headhunta till vilket pris som helst. Jag är inte ett dugg känd och en högst medelmåttig säljare...

Nu funderar jag på om man kan applicera detta på andra saker i livet. Män tex?

Jag tittar ut en man som verkar trevlig och stilig. Ringer upp honom och talar om att jag står till hans förfogande.

Eftersom han är trevlig så blir han förmodligen stum och det är bra för då kan jag prata på om mig själv och min förträfflighet. Eftersom jag inte tänker ringa någon idiot så lär han finna sig efter en stund. Då antar vi att han säger NEJ!

Varför ta ett nej som ett nej. Jag tänker ut nya förträffligheter om mig själv. En bra sak varje vecka som jag ringer och informerar honom om för att få honom att ändra sig. Självklart ringer jag från skyddat nummer....

Till slut tröttnar han och talar om för mig klart och tydligt att han inte är intresserad! Hans trevlighet försvinner till och med lite gradvis....

Skit i det! Ett år senare ringer jag upp samma man och talar om för honom att nu får du skynda dig och hoppa på tåget (mig) för nu finns det en hel hög med män som är intresserade av mig.

Då bör han säga: Ja, men ta någon av dem då.... (de finns ju inte så vad säger man?)

Ringer man igen då? Självbevarelsedriften skriker högt i huvudet att jag borde slutat ringa efter samtal nr 1. Förmodligen skulle jag inte ens ringt det utan försökt få honom att ringa mig istället. Skapat någon form av intresse innan ett sånt samtal blev aktuellt...

Fast tydligen ska man inte ge upp... Kanske ringer företagaren igen och vill anställa mig. Man vet aldrig..

Med risk för att verka manodepressiv så känner jag att livet är på topp just nu!   

Jag vet, för en vecka sen dog min älskade hund och det var hemskt, men ändå bra. Hon var gammal och hon fick dö i tid så hon slapp lida. Hennes tid på jorden var slut. Hon har det bra i sin hundhimmel med sin första matte dvs min moster som hade henne i 13 år innan hon gick vidare. Allt bara är precis som det ska.

Som av en händelse nu när jag inte har en hund att ta hand om 24/7 så dräller det in jobb. Har precis lagom med jobb en dryg månad framåt.

Eftersom jag bor i mitt betalda skjul så har jag inga stora utgifter. Det blir till och med ett överflöd av pengar framåt. Det känns bra för det är just överflöd jag vill ha i min ekonomi.

Till våren har jag flera intressanta projekt på gång som går i lås eftersom ekonomin tillåter.

Sen att det dykt upp intressanta människor i min närhet gör inte saken sämre.

Allt faller på plats i mitt liv och det känns så jäkla bra!!!!  

Satt på facebook som vanligt och såg ett inlägg Jonas Gardell gjort om sin barndom. Eftersom vi tillhör samma generation så kände jag igen mig och fick flashar från 70-talet i skallen..

Jag började skolan 1970 i Mullsjö. Jag är född 1964 så jag borde börjat 1971, men tristessen ute i skogen var bedövande... Jag ville se hur andra barn hade det om de nu ens fanns. Jag är uppvuxen i skogen med 2 bröder och en schäferhund som enda sällskap. Den ena brodern var för gammal för att engagera sig i mig och den andre var för liten för att jag skulle engagera mig i honom. Kvar var alltså hunden...

För er som inte vet så var Mullsjö på den tiden pingströrelsens Mecca. Nästan alla de andra barnen var religiösa, det var bara jag och några till som hade en hednisk uppfostran.

Av någon märklig anledning så var det dessutom så att vi andra skulle anpassa oss efter de religiösa och aldrig tvärtom.. Hela kommunen var uppbyggd på det viset.

Detta innebar en stor kulturkrock för mig. Fröken var högreligiös och hon var dessutom utrustad med en tramporgel. Eftersom mina föräldrar var ganska muntra till sin läggning så spelades det lite musik ibland där hemma. Elvis, Glenn Miller och liknande saker var den generationens genre. Det sortens munterheter var det inte tal om i skolan. Nej, nej.. Dra dra min kära oxe det bästa du förmår skulle vi sjunga. Extremt uppiggande text för ett litet barn... Sen var det ju alla psalmer också som ofta handlade om att man skulle få på truten om man inte följde guds lagar och bestämmelser. Mitt i detta skulle man växa upp till en sund och moralisk medborgare utan personlighetsklyvningar. Hur lätt var det tror ni när det dessutom var Staffan Westerberg som stod för underhållningen för oss barn på TVn?

Annars var ju skolan underhållande för en liten vetgirig hedning från skogen som pratade med djur.

Som Gardell tog upp så var det inte matematik vi skulle lära oss, det var HEJ! matematik. Det blev så mycket roligare då med mängdlära... Rita ringar så rätt antal element befann sig inom ramen för cirkeln. Det höll vi på med i många många år.

Läsa är viktigt, men vad ger det för signaler när läseboken heter -"Vad var det jag läste?". Ja det kan man fråga sig. En mörkblå bok med små berättelser med en sensmoral som hette duga. Där lärde man sig hur man skulle bli en ansvarsfull samhällsmedborgare fast på ett helt nytt sätt. Snarare lite åt Westerbergshållet. Böckerna var inte anpassade till frireligiösa Mullsjö för de var ofta skrivna av socialister. Kalle Anka hade ungefär samma sensmoraliska uppfostran. Ja ni förstår, den elake får skit i slutet. Inte ett dugg likt verkligheten i borgerliga Mullsjö alltså.. Mina föräldrar var inte personligt engagerade i politik heller, men de var mer blå än röda. Allt krockade i mitt lilla huvud, det var olika åsikter och uppfattningar hela tiden. Är det konstigt att jag blev en social eremit?

Förutom tramporgeln så hade Fröken annan rekvisita för att lära ut viktiga saker. Stenciler i någon lila färg som luktade ungefär som fyllegubbarna i den stora staden Jönköping. På dessa stenciler fanns det blindkartor. Där skulle det fyllas i floder, berg, städer eller länder. Aldrig allt på samma karta för då kunde man få någon logisk helhetsbild av världen och det ansågs förmodligen inte bra. Vad skulle vi med det till? Många av oss bor ju ändå kvar i Mullsjö..

Inför prov fick vi frågor på stencilerna. Svaren fick man fylla i själv på streckade linjer under frågorna. Fröken gick noga igenom vad som var rätt svar så det gällde att hänga med och anteckna så man slapp läsa extra i böckerna inför provet. Kunde man alla dessa frågor så klarade man också provet. Bredde man ut sig lite i texten (som jag gör nu) så fick man lite bättre betyg. Kunde man inte svaret så skrev en del "Vet ej". Det var aldrig bra. Det var mycket bättre att svara på något annat liknande man kände till för då kunde man få ½ rätt åtminstone. Det var minst lika viktigt att uttrycka sig väl som att ha rätt.

Ibland var det festligt i skolan. Då fick vi se på diabilder! Det hände aldrig att Fröken lyckades få i dem från rätt håll från början i projektorn, det hörde liksom till att den första bilden var felvänd. Ett passande ämne på de intressanta bilderna var som Gardell skrev, -"Från träd till pappersmassa". Jag tycker han fångade det perfekt med den titeln. Man skulle kunna tro vi gick i samma klass...

Jag tyckte om att skriva uppsatser. Ämnena vi fick tilldelade var alltid väldigt varierande... På hösten skrev vi om "Mitt sommarlov" och på våren skrev vi om "Min jul". Gud nåde den som skrev om julklappar och mat i juluppsatsen. Jag kommer aldrig glömma när jag gjorde det och fick en trea trots perfekt stavning och meningsbyggnad. Nästa år hade jag noga lärt mig allt om Jesus födelse och fick femma hur jag än stavade och byggde meningar..

Den skolan lärde mig verkligen att tänka själv och utveckla min egen potential...

Det viktigaste vi hade i skolan var rasterna. Då var vi tvungna att gå ut oavsett väder. Då hoppade jag hage, spelade kula, klättrade i klätterstänger, lekte bro bro breja (blev tråkigt för alla tjejerna var kära i samma kille ändå), hoppade twist och långrep. De roligaste rasterna var de då vi hedningar lärde pingstvännerna svordomar och könsord. De var mycket läraktiga och vetgiriga vill jag minnas..

Samtidigt så var det en trygghet i skolan. Visst fanns mobbing precis som nu, men det var på ett annat sätt. Vem hör idag barn skrika "skvallerbytta bing bång" som värsta skällsord? Vokabulären har förändrats kraftigt.

Inget av barnen hade heller med sig kniv till skolan för att försvara sig med. Vi slogs med pinnar och knytnävar en mot en. Några av oss slogs hellre med truten..

Jag har självklart fina minnen från min skoltid. Ett lysande exempel är om jag blir bjuden på likören Amaretto. Då tänker jag direkt på "Björnlim" en liten burk med skruvkork med vitt lim i som man tog upp med en liten spatel. Det luktar exakt samma. Nostalgi på hög nivå.

Idag har flourtanten ersatts med att alla har en flaska flux i badrumsskåpet. Lite har vi tagit med oss från barndomens skola.

Funderar på att i ett hörn av mitt skjul inreda med en skolbänk med lock, sätta på en pennvässare man vevar runt tills pennan tar slut. På väggen framför sätter jag upp en svart tavla med en tavelsudd man först fuktar innan man använder. Sen skriver jag "Låt stå!" så ingen suddar ut mina fina minnen från skolan på 70-talet....

Ni som är under 30 kan googla på ord ni inte förstår som tex : Stencil och bro bro breja....

Sitter här och funderar över om reglerna för hur man umgås och söker kontakt är lika för alla människor? Jag tycker inte det verkar vara så.

Mina regler är också lite diffusa, försöker bena ut vad jag tycker är okej och inte okej..

Det finns något som heter personlig integritet och respekt. Alla har inte förstått det riktigt. Då menar jag inte bara mot den person man söker kontakt med utan också mot sig själv och sin egna eventuella familj.

De personer jag menar i detta fall fattar säkert inte vad jag menar när jag uttrycker detta och de som fattar är inte berörda.

Skrev en förklaring nyss, men det blev att markera och deleta....  Jag känner att jag går för långt om jag förklarar mer tydligt....

Det är hela tiden en balansgång i relationen mellan människor. Jag är den första att erkänna att jag kan bli lite för mycket ibland. Skickar säkert signaler en del inte riktigt förstår utan förvandlar ett skämt och en förvanskning till allvar och sanning. Frågan är om jag ska ändra mitt skriftspråk eller om jag ska köra på och vara jag?

Har diskuterat ämnet facebook med en del mycket negativa människor i min omgivning.

Min uppfattning är att de är rädda. De kan fråga: "Har du bild på dig själv på facebook?" Är du inte klok, då vet ju många vem du är!!

Och? Många vet vem jag är ändå...

Har du satt ut ditt telefonnummer och din bostadsort?!?

Men, hallå..... Slå mig på Eniro, Hitta, Birthday osv. Allt finns redan på nätet... Om något psyko vill så hittar de mig ändå utan facebook..

Hur kan du lämna ut dig så på facebook?

Jadu, min utvecklig som människa har dragit med sig att mina rädslor är så gott som försvunna. Eftersom jag inte är rädd för döden så finns det inte mycket annat att vara rädd för heller. Jag tycker inte jag lämnar ut speciellt mycket. Jag har skrivit om när jag är glad, ledsen, förtvivlat ledsen, arg, förbannad och sprudlande glad. De människor som inte upplevt dessa känslor finns inte. Vad har jag då lämnat ut?

De som bara vill prata om vädret stannar ändå inte som min vän. Upprepningar och banala allmängiltiga statusar intresserar mig inte faktiskt...

Om jag nu "lämnar ut mig" som jag gjorde nyligen när min hund dog tex, då jag nästan skrek ut min förtvivlan på facebook, ja då får det väl vara så då. Jag fick 77 tröstande kommentarer från vänner jag känner mer eller mindre väl. Grät hela den dagen. Dagen efter var 95 % av min sorg borta. Det ser jag som något väldigt positivt. Visst hade jag kunnat stänga av mina känslor offentligt och tryckt ner dem i en påse någonstans, men då hade jag mått skit väldigt länge. Det hade jag inte tjänat något på.

Det jag är noga med är att jag inte lämnar ut någon annan. Var mina gränser går vet jag, däremot kan jag aldrig veta var andras gränser går.

Skulle tex aldrig gå ut med detaljer offentligt angående min separation. Det är för privat. Dessutom är det alltid så vid en separation att man har olika sätt att se på saken. Drar jag min version och han sin så tror man inte det är samma relation... Så är det alltid.

Sen det här med facebook igen då. När går man utanför de normala statusraderna i sin konversation??? Nu menar jag chatt och meddelanden ingen annan än de 2 berörda kan se.

Där gäller olika regler kanske beroende på vem det är. Eller?

Andra kvinnor, inga problem.

Gifta män där man inte går bakom ryggen på deras fruar, inga problem.

Män som inte är i någon relation, inga problem.

Gifta män vars fru "inte förstår dem" eller skulle misstycka på annat sätt, STORA PROBLEM! (de tillhör gruppen ovan som blev markerade och deletade i början av texten)

Detta är ganska svårt ibland.. Som "singel" vill jag inte bli misstolkad av upptagna män och deras kvinnor. Singlar ses ofta som ett hot mot andra. En del tror man lever i sus och dus och tar för sig hej vilt bland alla i sin omgivning... Det kan åtminstone i mitt fall inte bli mer feltolkat... Det är en anledning till att jag har jag stängt av min chatt....

(Nu låter det som att jag skulle vilja göra sken av att min brevlåda är full av erbjudanden från män hahahahaha. Så är det tyvärr inte, men tro det eller ej, det har förekommit, visst är det märkligt? :)) Undrens tid är inte förbi....

Ska inte säga annat än att det är smickrande, men om han är gift: PISS OFF! Då har jag satt min sista kommentar eller gillamarkering i hans status...:( )

I en status tänker sig folk för hur de skriver, oftast.... I en chatt går det snabbt. Vissa rader hinner man inte ens se innan man skriver nästa. Där kan det bli väldigt fel har jag märkt. Dessutom är det ibland fel personer som chattar. De jag vill chatta med gör det aldrig ;) Om ni undrar över hur vädret är i Mullsjö, gör er inte besvär...;)

Den stora anledningen till att jag ens har facebook är att jag tycker det är kul. Det finns kvällar jag skrattar högt åt vad en del skriver. Jag har fått nya vänner jag ibland träffar IRL. Jag har fått kontakt med min kusin som bor i USA som jag annars inte skulle vetat mycket om, jag har min dotter i Stockholm och jag ser lite hur hon har det utan att behöva bli en jobbig morsa som ringer dagligen osv.

Jag tänker fortsätta med facebook, men KANSKE tonar jag ner mig lite...... Eller inte, vi får se:)