I några dagar har mina tankar återkommit till en man som var mycket speciell för längesen i mitt liv. Han skulle fyllt 50 om några dagar ifall han levt vidare..

Jag vill inte berätta för mycket eftersom han lämnade barn efter sig.

Det hela började redan i slutet av 80 talet. Jag hade butik och han jobbade som säljare. Eftersom han jobbade på just den grossist jag handlade av så blev det så att han ringde mig 2 gånger i veckan de perioder han jobbade. Egentligen läste han på högskolan just då, men han jobbade så mycket han kunde för ekonomins skull.

Jag kommer så väl ihåg vårt första samtal. Det var dags att göra ordrar inför jul och nyår. Han ville sälja partykex och pommac som extrakampanj.. Mitt svar blev: Vad är det att komma med, har du inte hummer och champagne?

Han skrattade så himla mysigt och jag föll för hans humor direkt. Samtalet blev väldigt mycket längre än vanligt, han tog ingen lunch utan pratade med mig istället och åt sina partykex...

Efter några samtal ville han ha mitt privata telefonnummer. Han fick det. Jag låg i skilsmässa från barnens far och såg honom som en mental livlina för att få skratta och må bra igen.

Han ringde mig på kvällarna och vi pratade i timmar. Rekordet var 13 timmar på en dag..

Sen kom hans telefonräkning på 6000 kr. Det var en förmögenhet för en student på den tiden. Jag skickade 3000 till honom och sen ringde vi varannan dag.

Jag flyttade från barnens pappa strax efter vi börjat prata och nu kände jag att jag hade moralisk rätt att träffa honom. Jag kände mig inte gift längre. Jag åkte 15 mil till honom och jag visste inte hur mötet skulle bli och jag var nervös kan jag säga.

Han visste inte att jag skulle komma IRL utan han trodde jag skulle ringa eftersom det var min ringdag. Jag ville inte förvarna heller för jag var inte säker på att nerverna skulle hålla för att ringa på hans dörr.

I present hade jag med mig en rund virkad gul duk som jag gjort själv. Han hade gult som favoritfärg och jag hade skrutit med att jag minsann kunde virka runda dukar...

Det mötet var märkligt. Vi som pratade så obehindrat i timmar i telefon satt nu helt tysta.... Eftersom vi redan från början hade varit obarmhärtigt ärliga med allt så diskuterade vi helt öppet att vi hade aldrig lagt märke till varann i en folksamling. Ingen av oss gick igång på den andres utseende och det kändes som att vi började om från början.

Jag stannade så länge artigheten krävde och sen åkte jag raka vägen hem efter en fumlig kram jag lika gärna kunde gett min moster...

När jag var hemma samma kväll så ringde han. Som vanligt pratade vi i timmar. Det hade vi ju redan gjort i drygt ett år nästan varje dag. Det året var jag kär som aldrig förr i honom. Jag gick ner 17 kg och blev smal som en sticka efter att ha haft ca 10 graviditetskilon kvar. Livet lekte och han och mina barn var det som fick mitt liv att ha någon mening efter den jobbiga skilsmässan. Då hade jag inte ens träffat honom...

Sen var han klar med sin utbildning och flyttade till Skåne. Då var det helt plötsligt 30 mil mellan oss istället för 15. Samtalen fortsatte. Denne man var mycket intelligent och hade en humor som inte var av denna värld. Det var alltid en utmaning att prata med honom. Varje minut var meningsfull. Har varken före eller efter träffat någon som jag haft så stort utbyte av rent mentalt och jag vet att han tyckte samma sak om mig, vi sa det ofta.

Efter ytterligare några månader så stod han plötsligt och ringde på min dörr. Han hade en väska med sig och sa att han tänkte stanna över helgen för att se hur det funkade.

Jag minns att min lägenhet var ostädad, jag såg ut som kriget och ungarna satt i badkaret. Hejåhå så stressigt det blev. Han gjorde som jag och förvarnade inte om sin ankomst.

Jag la barnen och vi satt uppe och pratade hela natten. Dagen efter var vi väldigt trötta och barnen märkte detta och de kände sig inte bekväma med honom. Vi lekte familjeliv till söndagen då han åkte hem.

Han och mina barn funkade inte alls. Han förklarade att han inte hade någon vana vid barn och det livet vi levde passade inte in i hur han ville leva. Grymt ärlig hela tiden... Han ville ha egna barn och inte andras. Så tycker många, men få säger det rent ut. Det var bara att acceptera. Jag trodde aldrig han skulle ringa mer...

Det tog inte många dagar förrän han ringde igen..

Då visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till honom. Jag var kluven. Barnen var mycket viktigare än han såklart, men på något sätt var jag besatt av honom. Vet inte om det var kärlek egentligen. Tror det var extremt stark vänskap och en känsla av att vilja ha det jag inte kunde få.. Fast samtidigt ville jag inte ha honom i mitt vardagsliv, han passade inte in där.

Jag sa att jag ville vi skulle bryta kontakten för detta skulle andå inte funka. Någon dag senare fick jag ett brev från honom med nyckeln till hans lägenhet i Skåne... Han skrev att en del byter ringar, jag vill att vi byter nycklar. Du har nyckeln till min själ, får jag nyckeln till din? Jag skickade en nyckel.....

Jag frågade om jag fick använda hans nyckel till dörren också och det fick jag. Jag åkte till honom flera gånger. Hans humor innebar tex att han sa jag skulle klä upp mig för han skulle bjuda mig på en fin restaurang. Jag köpte klänning och åkte. Restaurangen var McDonalds hahahaha. Har aldrig skrattat så mycket som den kvällen.

Väl hemma hos honom igen bjöd han på hummer och champagne. 3 flaskor gula änkan var det. Den enda champagnen värd kallas champagne hade jag ju sagt i vårt första telefonsamtal på jobbet.

3 flaskor champagne är väldigt mycket för 2 personer märkte vi dagen efter....

Eftersom vi inte hade ett fungerande förhållande så träffade vi andra. Vi var överens om att det skulle vara så. Vi bestämde att vi skulle vara bästa vänner eller bästisar som man sa som barn..

Jag träffade andra, men ingen som han....

En gång bjöd han ner mig till Skåne på fest. Jag ville inte och tackade nej. Det började slita efter 4 år att det aldrig blev någon ordning på mina känslor. Jag hade problem med att bara vara kompis. Han gick ensam på festen och den kvällen träffade han tjejen som senare blev hans fru och mamma till hans barn..

Många gånger ångrade jag att jag inte åkte. Han var sur för att jag inte kom eftersom min anledning var: Pappa har namnsdag och jag har inte tid... Han hatade när jag var sån. Jag var tvungen att vara sån ibland för att hålla distansen. En tuff mask när själen grät...

Han fortsatte ringa fast han träffat henne. Vi var ju bara vänner...  Tjejen han träffat skickade ett brev till mig med min nyckel. Hon var inte intresserad av att vi skulle fortsätta vara vänner.. Han hade berättat om oss för henne. Som sagt han var sjukt ärlig.. Jag skickade tillbaks hans nyckel utan följebrev.

Han ringde lite sporadiskt och det sista han sa var att när han fått sina barn och skilt sig som alla gör så skulle det bli vi....

Det tror jag inte sa jag och jag fick rätt.

Jag bestämde i den vevan att jag aldrig skulle bli sambo med någon innan barnen var stora. Det höll jag. Det berodde inte på att jag väntade på honom utan på att jag fick antenner som kände av att jag aldrig skulle vilja uppleva den situationen igen att någon tar plats som egentligen tillhör barnen.

Åren gick. Minnet av honom bleknade. Ibland efter jag fått dator försökte jag kolla upp honom, men hittade honom aldrig. Han hade ett ovanligt namn eftersom han var född i Finland och kom till Sverige som barn, men det finns ändå några till i Sverige med samma namn. Kanske är namnet vanligt i Finland.

Sen för några år sen var jag hos ett medium, Hasse Nyander i Göteborg närmare bestämt.

Det första Hasse frågar mig är, vem är xxxxxx? Eftersom hans namn är ett namn även på svenska men med ett y i slutet iställer för i som på finska så förstod jag inte direkt. Hasse sa det svenska namnet. Sen kom jag på det och sa att jag vet en, men han är inte död. 

Jo, sa Hasse han är död. Han var född 1962 och har en 7 i sitt födelsenummer. antingen den 7e eller så handlar det om juli... Hasse själv är född 1962 så det var det som han blev visad. xxxx var född den 7e januari 1962.

Sen berättade Hasse detaljer om oss, hur han såg ut och hans hälsning. Han sa att jag var nyfiken för jag hade letat efter honom:) Han hade ångrat många gånger att han inte försökte mer. Vi hade något speciellt. Hans äktenskap hade inte blivit bra. Han hade tänkt på mig som jag hade tänkt på honom....

Hasse trodde han dött av drunkning. Hur det hade gått till visste han inte.

Jag tog detta med en nypa salt trots alla detaljer. Det verkade så konstigt att han skulle vara död.

Ett halvår senare slog jag upp hans namn i Sveriges dödsbok. Han fanns där..

Jag vet fortfarande inte om han dog av drunkning, men det har ingen betydelse idag.

På lördag skulle han fyllt 50. Han var skild med 2 barn. Kanske skulle jag firat den dagen med honom om han levat. Kanske inte. Att jag inte hittat honom på nätet var inte konstigt, men om jag hade hittat honom och sett att han bodde ensam så hade jag ringt honom nu när jag är singel. Så kanske hade jag firat hans 50 årsdag med honom. Vem vet?

 

Mary-Ann

4 januari 2012 15:00

<3

Karin Eliasson

4 januari 2012 17:13

Det är något speciellt med er finnar Mary-Ann:)

 

Sofia L.

4 januari 2012 21:04

Det här var nog något av det mest sorgliga - och samtidigt det mest hoppfulla jag någonsin läst, Karin! I din ärlighet och enkelhet når du rakt in i mitt hjärta.
Din text väcker så många tankar, funderingar och känslor. Är det feghet, ära eller något annat som hindrar oss i att leva fullt ut? Jag vill verkligen ta fram all min finska sisu, och Fånga dagen! Vi vet ju aldrig när - eller OM - vi får se den/de vi älskar igen. Tusen hjärtekramar! :)

Karin Eliasson

4 januari 2012 22:44

Tack Sofia. Denna text är nog den enda jag läst igen efter att jag tryckt på publicera...
Hela dagen har jag tänkt på honom. Jag vet att det gör skillnad eftersom han är död. Jag kan inte lyfta luren....
Hade han levat så hade det inte varit så mycket drama från min sida. Då hade han varit ett ex jag fortfarande tycker om helt enkelt.
Spelar musik från "vår tid" ikväll.
Två ex till är döda. Bla barnens pappa. Det berör inte lika mycket som han faktiskt.
Vårt var inte avslutat på något sätt känns det som... Mycket fanns kvar.
Kram

 

Niklas Persson

22 januari 2012 09:42

Det är lustigt. Eller kanske inte lustigt?

Men hur man kan bygga upp så mycket via telefon, mail, chatt. Få förväntningar snudd på bli kär. Sen träffas man och allt bara blåses bort innan man ens sagt hej...

http://farbrorn.bloggplatsen.se

Karin Eliasson

23 januari 2012 12:28

Ja precis. I detta fall fortsatte känslorna ändå, men man skaffar sig illusioner och bygger upp en bild som inte alltid stämmer om man inte träffas IRL.
Fast samtidigt är man anonym och mer naturlig kanske så man lär känna varann djupare i cyberspace. Vet inte riktigt vilket som är bäst. Tänker på alla dejtingsajter, kan vara bra och kan vara lögn de kontakterna.

 

Niklas Persson

23 januari 2012 16:20

Jag har ju provat både att chatta och maila länge innan man träffas och att göra det fortare. Jag föredrar nog det senare. För jag är väl rätt ytlig och det yttre är viktigt för mig. Hände några gånger jag tappade intresset då vi möttes och såg varandra. Låter ju skit ytligt och hemskt. Men så är det.

Utsidan är lika viktig som insidan för mig... Eller kanske inte lika viktig men viktig...

http://farbrorn.bloggplatsen.se

Karin Eliasson

24 januari 2012 12:20

Ja så kan det definitivt vara. Man föreställer sig en lång snygg man och så dyker det upp en liten fet skallig gubbe;))
Utsidan är viktig för attraktionen, men insidan är viktigare i längden om det ska hålla tror jag.

 

Niklas Persson

24 januari 2012 13:10

Exakt!

Utsidan måste attrahera mig för att ta reda på insidan. Hm ytligt, jo säkert men så är det...

http://farbrorn.bloggplatsen.se

Karin Eliasson

24 januari 2012 13:24

Så är det för de flesta, men få erkänner det.
Det är en jäkla tur att smaken är delad annars skulle många vara ensamma;))

 

Lisa

8 december 2012 10:47

Vilken fängslande läsning!

http://tblackbella.bloggplatsen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej igen!   Idag läste jag ett inlägg om en katt som har en vit fläck på fel ställe för att vara rastypisk. Denne kisse var ägarens ögonsten i 20 år trots denna defekt. Nu är inte alla människor som denne kattägare utan det finns även de som s...

Hej!   Har tröttnat lite på bloggen som en del säkert märkt, men nu fick jag upp en fundering jag vill skriva av mig om.   Det som bryr min lilla hjärna idag är människors enormt ombytliga humör mellan hat och kärlek.   En dag kan det se ...

  Blev akut hungrig och gick igenom frysens innehåll. Hittade en påse oxpytt, lite obehagligt namn på mat tycker jag, men man får inte vara kräsen...   Fukten dryper på väggarna känns det som här i stugan. Tände i braskaminen för att få bort de...

Jaha, då är jag här igen då.   En längre tid har jag inte känt för att blogga. Fokus har legat på andra saker och det har varit bra saker   Jobbet tar tid och kraft och den energi jag haft kvar har jag lagt på privatlivet.   Just nu har jag...

Hej igen!   Den sista tiden har livet gått i 190 km/h. Jobbat en hel del och försökt få tid över till andra saker jag vill göra. Fast det orsakar stress ibland så får jag ihop det i sista ändan på det ena eller andra viset. Jag har prioritera...