Hej igen!

Idag läste jag ett inlägg om en katt som har en vit fläck på fel ställe för att vara rastypisk. Denne kisse var ägarens ögonsten i 20 år trots denna defekt.

Nu är inte alla människor som denne kattägare utan det finns även de som skulle ratat denna lilla individ och kanske till och med avlivat den.

I mitt okunniga lilla huvud funderar jag över VARFÖR?

Jag är helt med på att man inte bedriver avel på hundar med ärftliga höftfel och andra defekter som skapar ett lidande för djuret och dess avkomma, men när man tittar på för mig larviga saker för att bestämma att djuret inte duger så blir jag förvirrad eller rättare skrivet ledsen....

Mina tankar går osökt till en liten elak gubbe med fånig mustasch i Tyskland på 30-talet :(

Jag förstår att de som bedriver avel med hundar och katter driver ett företag där de är tvungna att tjäna pengar. Då måste de också följa riktlinjer och skaffa sig många rosetter till sina djur.

I mina ögon är detta ganska obehagligt...

För mig är ett djurs liv lika viktigt som en människas. Tar man sig an ett djur så ska man sköta om det på bästa sätt osv. Självklart för de flesta, men kolla på blocket så får ni se hur många som tröttnat på sina djur och gärna slumpar bort dem till vem som helst. Djurhemmen är överfulla med små individer som behöver ett hem där någon tar hand om dem.

Det är lätt att skaffa sig en söt kattunge eller hundvalp. Det vissa glömmer är att en hund måste tränas och fostras för att inte bli ett monster. Ibland kan man ha tur och få ett enkelt djur som sköter sig av bara farten och då kanske det funkar ändå, men det är mer ett undantag än en regel.

En katt kommer kanske leva i 20 år och en hund i 15. Vem ska ta hand om djuret när man tröttnat?

En gång i forntiden hade jag en schäfer. För skoj skull ställde jag ut honom. Han hade perfekta höfter, hållning, var lagom tjock osv MEN han var 3 cm för hög...

För mig var han som en familjemedlem. En skrämmande tanke kommer upp i huvudet. Tänk om jag skulle börja bedömma resten av familjen på samma sätt???

Min far är född utan höftled och har haltat och haft värk hela sitt liv... Borde jag och mina bröder fått födas då? Mamma har dyslexi som hon delat med sig av till min bror och min son. Ska de avlivas? Jag väger 10 kg för mycket, har dåliga knän och svag nacke. Taskig kvalitet på håret som aldrig kan bli långt och kvinnligt. Mina ögon har inte bestämt sig för vilken färg de ska ha utan är melerade. Jag har ett födelsemärke i pannan. Ryggen är sned och det lär inte bli mindre skolios med åren osv osv...

Är det okej att jag fött 2 barn med dessa gener?

Jag vill gärna lära mig mer och tar gärna emot kommentarer då det gäller djuravel. Kan ni övertyga mig så jag förstår? Pengar är för mig ett dåligt argument som jag redan förstått, jag vill ha fler argument förutom pengar...

Hej!

Har tröttnat lite på bloggen som en del säkert märkt, men nu fick jag upp en fundering jag vill skriva av mig om.

Det som bryr min lilla hjärna idag är människors enormt ombytliga humör mellan hat och kärlek.

En dag kan det se ut ungefär så här i ett inlägg på facebook:

-Om du fått stopp på bilen mitt i natten i djupaste skogen eller sitter och gråter för att mormors porslinsfigur gått sönder, ring mig!!!

Jag är nämligen världens mest kärleksfulla människa som älskar precis ALLA människor. Särskilt de som har det lite svårt, är homosexuella, invandrare, harmynta, hjulbenta, långtidssjukskrivna, arbetslösa eller något annat "jobbigt". Det funkar nämligen så att om jag ömmar för "utsatta grupper" så syns det mer tydligt vilken fantastisk människa jag själv är.....

Mot mina 500 närmsta vänner på facebook ska vi inte ens tala om hur kärleksfull jag är. De hugger jag gärna av mig armen för bara de är glada och lyckliga. Sån är jag förstår du. Skicka gärna hjärtan och kramizar så jag får bekräftelse på min rena vackra änglanatur.. Jag är såååå tolerant mot precis allting eftersom jag är helt uppfylld av fördomsfri kärlek. Hela jag lyser av godhet..

MEN!!!! Det finns ett undantag!!! Skicka inte en enda spelförfrågan till mig på facebook! Då förvandlas min godhet till svart glödande hat...

Javisst, man kan nonchalera och ta bort en förfrågan och sen blockera alla förfrågningar för all framtid med ett enda knapptryck, men den tiden är du ta mig fan inte värd... Tro inte du kan ta upp någon sekund av mitt dyra facebookliv med sånt. Då eldar jag upp ditt hus och kastar förbannelser över dina barn...

Denna svängning från överdriven kärleksfullhet till glödande hat för ingenting skrämmer mig något alldeles kolossalt...

Därför ska jag noga kontrollera mina vänners psykiska hälsa innan jag ringer dem om hjälp från en snödriva i mörkaste skogen. Tänk om jag glömt stänga av wordfeudsignalen på mobilen??? Vad kan hända om min vackra kärleksfulla vän hör den och något antispelsystem i hjärnan kopplas in?

Vågar inte ens tänka tanken......

Vet du med dig att ditt hat blir fullständigt omöjligt att kontrollera vid minsta småsak så ber jag dig allra ödmjukast att plocka bort mig som vän på facebook. Jag kan inte ansvara för att facebook ibland skickar ut inbjudningar automatiskt om jag varit inne och pillat på något spel.

Jag vill ju inte dö ännu....

Blev akut hungrig och gick igenom frysens innehåll. Hittade en påse oxpytt, lite obehagligt namn på mat tycker jag, men man får inte vara kräsen...

Fukten dryper på väggarna känns det som här i stugan. Tände i braskaminen för att få bort den obehagliga frusna känslan ala tältsemester. Hoppas det hjälper. Tycker inte om att frysa inomhus, särskilt inte i augusti:(

Känner mig allmänt konstig idag. Har varken tid eller lust att bli sjuk, men något är på gång. Det kan bero på att det är min exmans födelsedag idag om han levat. Det brukar alltid hända något oförklarligt den dagen så jag väntar med spänning. Han dog den 19 juni och den dagen har bilradion ofta spökat osv. Vi får se om det blir något idag också..

Ska iväg och jobba ikväll. Bara 5 timmar så det ska gå bra, men vissa dagar känns det bara så motigt fast jag trivs på jobbet. Det är bara 2 veckor kvar på mitt vikariat. Hoppas verkligen personen jag vikarierar för mår bra igen. Klart jag vill jobba, men inte på bekostnad av hennes olycka...

Nej dags att rycka upp sig. Nu börjar det blåsa rejält och regna. Ska förflytta kaninen in under tak.

Han är för söt den lille:) Äntligen har jag ett djur igen. Ett djur är villkorslös kärlek det. Han bryr sig inte om ifall jag har skulder, hur man ser ut eller andra brister man kan tänkas ha. Han bara är:))

Gör ett nytt försök att vila inför jobbet.

Jaha, då är jag här igen då.

En längre tid har jag inte känt för att blogga. Fokus har legat på andra saker och det har varit bra saker  

Jobbet tar tid och kraft och den energi jag haft kvar har jag lagt på privatlivet.

Just nu har jag flera ämnen jag tänkt skriva om, men i huvudet är det en enda röra. Allt går ihop, men jag föredrar att skriva korta inlägg lite sorterat istället för att publicera en bok på detta forum. En bok skriver jag på ändå även om den aldrig lär bli vare sig klar eller publicerad. Särskilt inte publicerad...

Det sista halvåret jag inte bloggat kan jag bara sammanfatta med ordet harmoni. Bitarna har fallit på plats och livet är bättre än någonsin. Misstag i det förgångna har blivit till lärdomar. Mitt liv känns stabilare än det faktiskt någonsin gjort tidigare. Det är skönt, men jag har också visioner för framtiden hur det ska bli ännu bättre. Är inne på att göra en visionboard för att se svart på vitt hur livet ska bli för jag vet att livet blir precis vad man gör det till.

Några få saker fattas och de sakerna ska jag se till att skaffa mig innan jag är nöjd.

Idag började Tobbe jobba igen efter semestern. Det känns konstigt tomt här hemma. Jag är ju en social eremit, men jag har blivit bortskämd med att han är nära hela tiden. Känslan "skönt att vara ensam" har inte infunnit sig än.

Detta var en mjukstart på skrivandet så något av intresse har inte kommit fram, men som vanligt skriver jag för min egen skull...

I kväll ska jag vara barnvakt åt min brors busungar och imorgon ska jag åka och hämta en kanin i Falkenberg. Kanske har jag hittat något mer läsvärt att skriva om ikväll när busfröna somnat.

Hej igen!

Den sista tiden har livet gått i 190 km/h. Jobbat en hel del och försökt få tid över till andra saker jag vill göra.

Fast det orsakar stress ibland så får jag ihop det i sista ändan på det ena eller andra viset.

Jag har prioriterat tex Tobbe före städning. Mitt skjul är under all kritik, men vad gör väl det :-)

I lördags var jag på den årliga hockeymatchen. Går en gång per år just bara för att uppleva stämningen. Är ju inte särskilt sportintresserad, men hockey funkar åtminstone. Det är lite action i den sporten. Ett och annat slagsmål blir det när de hormonstinna pojkarna ska slåss om pucken...

I natt ska jag jobba igen och imorgon när jag sovit klart ska jag till en kompis och hälsa på en stund. Trivs väldigt bra hos henne för hennes hem är ett zoo. Det gäller att hålla sina vänner igång också och inte bara sitta och gulla hemma i Tobbes soffa. På torsdag blir det en annan kompis som föräras ett besök:-)

Den gemensamma nämnaren för mina vänner jag umgås med just nu är att alla har hund. Jag har svårt att leva utan djur, men om jag gosar upp mig med andras djur då och då så klarar jag mig bra i alla fall.Dessutom är det trevliga tjejer hela bunten:-)

Jag får mer och mer tankar om att skaffa en mindre gård där jag kan ha dvärggetter och andra smådjur man inte har inomhus pga Tobbes allergi. Får se vad som händer med den saken. Om lottoguden är välvillig för en gångs skull så köper vi en gård. Ska öva mig på någon rituell dans som kan funka på pengar. Zumba kanske?

Nu är det dags att förbereda mig inför nattarbetet.

Jobbar på att hitta något att blogga om som är lämpligt att trycka offentligt, men det är lite stiltje på den fronten tyvärr, men det kommer:-)

Kram på er!

Hej igen!

Just nu sitter jag och väntar på att Tobbe ska komma hem från en tillställning med jobbet.

Imorgon ska Veronica och jag åka på spa i Varberg. Vi har bokat lyxvarianten, det ska bli så skönt och roligt. Hon är en så skön person och jag bara stortrivs i hennes sällskap. Har en känsla av att vi kommer blanda skämt och allvar i en enda röra i helgen och bara njuta. Båda är vi vattendjur så vi kommer bli som russin förmodligen.

För övrigt har jag varit i Linköping för att testa Acces bars. En behandlingsmetod som jag varit nyfiken på en tid. Det var en intressant erfarenhet. Bitar i mitt livspussel kom på plats och jag förstår nu ännu mer varför jag är som jag är.. Börjar min utbildning i AB i mars. Har redan flera som vill vara övningsobjekt. Tänker göra min egen grej med detta och blanda den med healing och intuition. Det ska bli spännande.

Ja nu är det snart dags för att gosa lite med Tobbe innan jag åker imorgon bitti. Benen är rakade och väskan är packad. Det kommer bilder från spat på mig i bikini NOT!! :=)

Livet är allt bra gött!

Hej igen!

Har inte skrivit på länge nu, men allt har varit en enda röra....

Som ni vet så separerade jag i somras, vi försökte igen, men separerade definitivt igen den 22e oktober förra året. Under den tiden sen oktober har jag jobbat hårt på att gå vidare i livet utan Tobbe.

Ärligt talat trodde jag att jag hade lyckats. Vi hade i princip ingen kontakt. Bara några sms ibland om praktiska saker som min resväska på hans vind och liknande saker.

Livet flöt på och jag mådde faktiskt väldigt bra.

Jag började hitta på saker och la en massa tid på jobbet. Skapade mig ett eget liv som fungerade alldeles utmärkt.

För två veckor sen började jag fundera på hur han hade det nu för tiden. Helt ytligt naturligtvis hahahaha. Eller hur... Efter att ha försökt skapa det rätta intresset för en annan person så kände jag att jag hade massor kvar innan jag kunde gå vidare. Eftersom den nya personen är en riktig superkille som uppfyller alla krav i min kontaktannons så var jag förvånad över att jag inte kunde börja om från början. Trodde inte det var Tobbe jag saknade utan att jag hade en skapad rädsla för att gå in i ett nytt förhållande...

Eftersom Tobbe inte bara är mitt livs stora kärlek utan också en av mina bästa vänner så kontaktade jag honom för att prata. Efter ca 10 sekunder hemma hos honom där jag bott i 4 år så kände jag att jag var hemma igen.

Känslorna var lika starka som de var när vi träffades för 6 år sen. som tur var kände han samma sak.

Vi hade båda försökt gå vidare, men vi hade inte lyckats särskilt bra... Gräset är inte grönare på andra sidan..

I torsdags tog vi på våra förlovningsringar igen. Den är riktigt snygg på handen tillsammans med mina nygjorda naglar;) Det känns helt rätt att ha den igen. Både Tobbe och jag har gått och tryckt upp tummen för att sätta ringen på plats, men ringen har fattats...

Tiden vi varit ifrån varann var väldigt viktig. Jag har verkligen behövt dessa 3 månader för att tänka klart. Allt som hände var faktiskt inte hans fel utan jag har mycket stor del i förloppet. Såklart... Då när vi separerade fattade jag bara det på ett logiskt plan, men idag har jag fått insikter om hur jag agerade också...

Att sitta ensam i ett skjul är nyttigt. Det borde alla testa ibland. Det är inte i folksamlingar man får insikter...

Nu känns allt så fantastiskt underbart. Vi är nykära och ska jobba hårt på att få detta att fungera.

Att jag har dessa känslor efter 6 år är helt unikt, det har aldrig hänt mig tidigare.

Livet leker och kärleken lever!!!!!

I några dagar har mina tankar återkommit till en man som var mycket speciell för längesen i mitt liv. Han skulle fyllt 50 om några dagar ifall han levt vidare..

Jag vill inte berätta för mycket eftersom han lämnade barn efter sig.

Det hela började redan i slutet av 80 talet. Jag hade butik och han jobbade som säljare. Eftersom han jobbade på just den grossist jag handlade av så blev det så att han ringde mig 2 gånger i veckan de perioder han jobbade. Egentligen läste han på högskolan just då, men han jobbade så mycket han kunde för ekonomins skull.

Jag kommer så väl ihåg vårt första samtal. Det var dags att göra ordrar inför jul och nyår. Han ville sälja partykex och pommac som extrakampanj.. Mitt svar blev: Vad är det att komma med, har du inte hummer och champagne?

Han skrattade så himla mysigt och jag föll för hans humor direkt. Samtalet blev väldigt mycket längre än vanligt, han tog ingen lunch utan pratade med mig istället och åt sina partykex...

Efter några samtal ville han ha mitt privata telefonnummer. Han fick det. Jag låg i skilsmässa från barnens far och såg honom som en mental livlina för att få skratta och må bra igen.

Han ringde mig på kvällarna och vi pratade i timmar. Rekordet var 13 timmar på en dag..

Sen kom hans telefonräkning på 6000 kr. Det var en förmögenhet för en student på den tiden. Jag skickade 3000 till honom och sen ringde vi varannan dag.

Jag flyttade från barnens pappa strax efter vi börjat prata och nu kände jag att jag hade moralisk rätt att träffa honom. Jag kände mig inte gift längre. Jag åkte 15 mil till honom och jag visste inte hur mötet skulle bli och jag var nervös kan jag säga.

Han visste inte att jag skulle komma IRL utan han trodde jag skulle ringa eftersom det var min ringdag. Jag ville inte förvarna heller för jag var inte säker på att nerverna skulle hålla för att ringa på hans dörr.

I present hade jag med mig en rund virkad gul duk som jag gjort själv. Han hade gult som favoritfärg och jag hade skrutit med att jag minsann kunde virka runda dukar...

Det mötet var märkligt. Vi som pratade så obehindrat i timmar i telefon satt nu helt tysta.... Eftersom vi redan från början hade varit obarmhärtigt ärliga med allt så diskuterade vi helt öppet att vi hade aldrig lagt märke till varann i en folksamling. Ingen av oss gick igång på den andres utseende och det kändes som att vi började om från början.

Jag stannade så länge artigheten krävde och sen åkte jag raka vägen hem efter en fumlig kram jag lika gärna kunde gett min moster...

När jag var hemma samma kväll så ringde han. Som vanligt pratade vi i timmar. Det hade vi ju redan gjort i drygt ett år nästan varje dag. Det året var jag kär som aldrig förr i honom. Jag gick ner 17 kg och blev smal som en sticka efter att ha haft ca 10 graviditetskilon kvar. Livet lekte och han och mina barn var det som fick mitt liv att ha någon mening efter den jobbiga skilsmässan. Då hade jag inte ens träffat honom...

Sen var han klar med sin utbildning och flyttade till Skåne. Då var det helt plötsligt 30 mil mellan oss istället för 15. Samtalen fortsatte. Denne man var mycket intelligent och hade en humor som inte var av denna värld. Det var alltid en utmaning att prata med honom. Varje minut var meningsfull. Har varken före eller efter träffat någon som jag haft så stort utbyte av rent mentalt och jag vet att han tyckte samma sak om mig, vi sa det ofta.

Efter ytterligare några månader så stod han plötsligt och ringde på min dörr. Han hade en väska med sig och sa att han tänkte stanna över helgen för att se hur det funkade.

Jag minns att min lägenhet var ostädad, jag såg ut som kriget och ungarna satt i badkaret. Hejåhå så stressigt det blev. Han gjorde som jag och förvarnade inte om sin ankomst.

Jag la barnen och vi satt uppe och pratade hela natten. Dagen efter var vi väldigt trötta och barnen märkte detta och de kände sig inte bekväma med honom. Vi lekte familjeliv till söndagen då han åkte hem.

Han och mina barn funkade inte alls. Han förklarade att han inte hade någon vana vid barn och det livet vi levde passade inte in i hur han ville leva. Grymt ärlig hela tiden... Han ville ha egna barn och inte andras. Så tycker många, men få säger det rent ut. Det var bara att acceptera. Jag trodde aldrig han skulle ringa mer...

Det tog inte många dagar förrän han ringde igen..

Då visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till honom. Jag var kluven. Barnen var mycket viktigare än han såklart, men på något sätt var jag besatt av honom. Vet inte om det var kärlek egentligen. Tror det var extremt stark vänskap och en känsla av att vilja ha det jag inte kunde få.. Fast samtidigt ville jag inte ha honom i mitt vardagsliv, han passade inte in där.

Jag sa att jag ville vi skulle bryta kontakten för detta skulle andå inte funka. Någon dag senare fick jag ett brev från honom med nyckeln till hans lägenhet i Skåne... Han skrev att en del byter ringar, jag vill att vi byter nycklar. Du har nyckeln till min själ, får jag nyckeln till din? Jag skickade en nyckel.....

Jag frågade om jag fick använda hans nyckel till dörren också och det fick jag. Jag åkte till honom flera gånger. Hans humor innebar tex att han sa jag skulle klä upp mig för han skulle bjuda mig på en fin restaurang. Jag köpte klänning och åkte. Restaurangen var McDonalds hahahaha. Har aldrig skrattat så mycket som den kvällen.

Väl hemma hos honom igen bjöd han på hummer och champagne. 3 flaskor gula änkan var det. Den enda champagnen värd kallas champagne hade jag ju sagt i vårt första telefonsamtal på jobbet.

3 flaskor champagne är väldigt mycket för 2 personer märkte vi dagen efter....

Eftersom vi inte hade ett fungerande förhållande så träffade vi andra. Vi var överens om att det skulle vara så. Vi bestämde att vi skulle vara bästa vänner eller bästisar som man sa som barn..

Jag träffade andra, men ingen som han....

En gång bjöd han ner mig till Skåne på fest. Jag ville inte och tackade nej. Det började slita efter 4 år att det aldrig blev någon ordning på mina känslor. Jag hade problem med att bara vara kompis. Han gick ensam på festen och den kvällen träffade han tjejen som senare blev hans fru och mamma till hans barn..

Många gånger ångrade jag att jag inte åkte. Han var sur för att jag inte kom eftersom min anledning var: Pappa har namnsdag och jag har inte tid... Han hatade när jag var sån. Jag var tvungen att vara sån ibland för att hålla distansen. En tuff mask när själen grät...

Han fortsatte ringa fast han träffat henne. Vi var ju bara vänner...  Tjejen han träffat skickade ett brev till mig med min nyckel. Hon var inte intresserad av att vi skulle fortsätta vara vänner.. Han hade berättat om oss för henne. Som sagt han var sjukt ärlig.. Jag skickade tillbaks hans nyckel utan följebrev.

Han ringde lite sporadiskt och det sista han sa var att när han fått sina barn och skilt sig som alla gör så skulle det bli vi....

Det tror jag inte sa jag och jag fick rätt.

Jag bestämde i den vevan att jag aldrig skulle bli sambo med någon innan barnen var stora. Det höll jag. Det berodde inte på att jag väntade på honom utan på att jag fick antenner som kände av att jag aldrig skulle vilja uppleva den situationen igen att någon tar plats som egentligen tillhör barnen.

Åren gick. Minnet av honom bleknade. Ibland efter jag fått dator försökte jag kolla upp honom, men hittade honom aldrig. Han hade ett ovanligt namn eftersom han var född i Finland och kom till Sverige som barn, men det finns ändå några till i Sverige med samma namn. Kanske är namnet vanligt i Finland.

Sen för några år sen var jag hos ett medium, Hasse Nyander i Göteborg närmare bestämt.

Det första Hasse frågar mig är, vem är xxxxxx? Eftersom hans namn är ett namn även på svenska men med ett y i slutet iställer för i som på finska så förstod jag inte direkt. Hasse sa det svenska namnet. Sen kom jag på det och sa att jag vet en, men han är inte död. 

Jo, sa Hasse han är död. Han var född 1962 och har en 7 i sitt födelsenummer. antingen den 7e eller så handlar det om juli... Hasse själv är född 1962 så det var det som han blev visad. xxxx var född den 7e januari 1962.

Sen berättade Hasse detaljer om oss, hur han såg ut och hans hälsning. Han sa att jag var nyfiken för jag hade letat efter honom:) Han hade ångrat många gånger att han inte försökte mer. Vi hade något speciellt. Hans äktenskap hade inte blivit bra. Han hade tänkt på mig som jag hade tänkt på honom....

Hasse trodde han dött av drunkning. Hur det hade gått till visste han inte.

Jag tog detta med en nypa salt trots alla detaljer. Det verkade så konstigt att han skulle vara död.

Ett halvår senare slog jag upp hans namn i Sveriges dödsbok. Han fanns där..

Jag vet fortfarande inte om han dog av drunkning, men det har ingen betydelse idag.

På lördag skulle han fyllt 50. Han var skild med 2 barn. Kanske skulle jag firat den dagen med honom om han levat. Kanske inte. Att jag inte hittat honom på nätet var inte konstigt, men om jag hade hittat honom och sett att han bodde ensam så hade jag ringt honom nu när jag är singel. Så kanske hade jag firat hans 50 årsdag med honom. Vem vet?