Hej igen!

Har inte skrivit på länge nu, men allt har varit en enda röra....

Som ni vet så separerade jag i somras, vi försökte igen, men separerade definitivt igen den 22e oktober förra året. Under den tiden sen oktober har jag jobbat hårt på att gå vidare i livet utan Tobbe.

Ärligt talat trodde jag att jag hade lyckats. Vi hade i princip ingen kontakt. Bara några sms ibland om praktiska saker som min resväska på hans vind och liknande saker.

Livet flöt på och jag mådde faktiskt väldigt bra.

Jag började hitta på saker och la en massa tid på jobbet. Skapade mig ett eget liv som fungerade alldeles utmärkt.

För två veckor sen började jag fundera på hur han hade det nu för tiden. Helt ytligt naturligtvis hahahaha. Eller hur... Efter att ha försökt skapa det rätta intresset för en annan person så kände jag att jag hade massor kvar innan jag kunde gå vidare. Eftersom den nya personen är en riktig superkille som uppfyller alla krav i min kontaktannons så var jag förvånad över att jag inte kunde börja om från början. Trodde inte det var Tobbe jag saknade utan att jag hade en skapad rädsla för att gå in i ett nytt förhållande...

Eftersom Tobbe inte bara är mitt livs stora kärlek utan också en av mina bästa vänner så kontaktade jag honom för att prata. Efter ca 10 sekunder hemma hos honom där jag bott i 4 år så kände jag att jag var hemma igen.

Känslorna var lika starka som de var när vi träffades för 6 år sen. som tur var kände han samma sak.

Vi hade båda försökt gå vidare, men vi hade inte lyckats särskilt bra... Gräset är inte grönare på andra sidan..

I torsdags tog vi på våra förlovningsringar igen. Den är riktigt snygg på handen tillsammans med mina nygjorda naglar;) Det känns helt rätt att ha den igen. Både Tobbe och jag har gått och tryckt upp tummen för att sätta ringen på plats, men ringen har fattats...

Tiden vi varit ifrån varann var väldigt viktig. Jag har verkligen behövt dessa 3 månader för att tänka klart. Allt som hände var faktiskt inte hans fel utan jag har mycket stor del i förloppet. Såklart... Då när vi separerade fattade jag bara det på ett logiskt plan, men idag har jag fått insikter om hur jag agerade också...

Att sitta ensam i ett skjul är nyttigt. Det borde alla testa ibland. Det är inte i folksamlingar man får insikter...

Nu känns allt så fantastiskt underbart. Vi är nykära och ska jobba hårt på att få detta att fungera.

Att jag har dessa känslor efter 6 år är helt unikt, det har aldrig hänt mig tidigare.

Livet leker och kärleken lever!!!!!

I några dagar har mina tankar återkommit till en man som var mycket speciell för längesen i mitt liv. Han skulle fyllt 50 om några dagar ifall han levt vidare..

Jag vill inte berätta för mycket eftersom han lämnade barn efter sig.

Det hela började redan i slutet av 80 talet. Jag hade butik och han jobbade som säljare. Eftersom han jobbade på just den grossist jag handlade av så blev det så att han ringde mig 2 gånger i veckan de perioder han jobbade. Egentligen läste han på högskolan just då, men han jobbade så mycket han kunde för ekonomins skull.

Jag kommer så väl ihåg vårt första samtal. Det var dags att göra ordrar inför jul och nyår. Han ville sälja partykex och pommac som extrakampanj.. Mitt svar blev: Vad är det att komma med, har du inte hummer och champagne?

Han skrattade så himla mysigt och jag föll för hans humor direkt. Samtalet blev väldigt mycket längre än vanligt, han tog ingen lunch utan pratade med mig istället och åt sina partykex...

Efter några samtal ville han ha mitt privata telefonnummer. Han fick det. Jag låg i skilsmässa från barnens far och såg honom som en mental livlina för att få skratta och må bra igen.

Han ringde mig på kvällarna och vi pratade i timmar. Rekordet var 13 timmar på en dag..

Sen kom hans telefonräkning på 6000 kr. Det var en förmögenhet för en student på den tiden. Jag skickade 3000 till honom och sen ringde vi varannan dag.

Jag flyttade från barnens pappa strax efter vi börjat prata och nu kände jag att jag hade moralisk rätt att träffa honom. Jag kände mig inte gift längre. Jag åkte 15 mil till honom och jag visste inte hur mötet skulle bli och jag var nervös kan jag säga.

Han visste inte att jag skulle komma IRL utan han trodde jag skulle ringa eftersom det var min ringdag. Jag ville inte förvarna heller för jag var inte säker på att nerverna skulle hålla för att ringa på hans dörr.

I present hade jag med mig en rund virkad gul duk som jag gjort själv. Han hade gult som favoritfärg och jag hade skrutit med att jag minsann kunde virka runda dukar...

Det mötet var märkligt. Vi som pratade så obehindrat i timmar i telefon satt nu helt tysta.... Eftersom vi redan från början hade varit obarmhärtigt ärliga med allt så diskuterade vi helt öppet att vi hade aldrig lagt märke till varann i en folksamling. Ingen av oss gick igång på den andres utseende och det kändes som att vi började om från början.

Jag stannade så länge artigheten krävde och sen åkte jag raka vägen hem efter en fumlig kram jag lika gärna kunde gett min moster...

När jag var hemma samma kväll så ringde han. Som vanligt pratade vi i timmar. Det hade vi ju redan gjort i drygt ett år nästan varje dag. Det året var jag kär som aldrig förr i honom. Jag gick ner 17 kg och blev smal som en sticka efter att ha haft ca 10 graviditetskilon kvar. Livet lekte och han och mina barn var det som fick mitt liv att ha någon mening efter den jobbiga skilsmässan. Då hade jag inte ens träffat honom...

Sen var han klar med sin utbildning och flyttade till Skåne. Då var det helt plötsligt 30 mil mellan oss istället för 15. Samtalen fortsatte. Denne man var mycket intelligent och hade en humor som inte var av denna värld. Det var alltid en utmaning att prata med honom. Varje minut var meningsfull. Har varken före eller efter träffat någon som jag haft så stort utbyte av rent mentalt och jag vet att han tyckte samma sak om mig, vi sa det ofta.

Efter ytterligare några månader så stod han plötsligt och ringde på min dörr. Han hade en väska med sig och sa att han tänkte stanna över helgen för att se hur det funkade.

Jag minns att min lägenhet var ostädad, jag såg ut som kriget och ungarna satt i badkaret. Hejåhå så stressigt det blev. Han gjorde som jag och förvarnade inte om sin ankomst.

Jag la barnen och vi satt uppe och pratade hela natten. Dagen efter var vi väldigt trötta och barnen märkte detta och de kände sig inte bekväma med honom. Vi lekte familjeliv till söndagen då han åkte hem.

Han och mina barn funkade inte alls. Han förklarade att han inte hade någon vana vid barn och det livet vi levde passade inte in i hur han ville leva. Grymt ärlig hela tiden... Han ville ha egna barn och inte andras. Så tycker många, men få säger det rent ut. Det var bara att acceptera. Jag trodde aldrig han skulle ringa mer...

Det tog inte många dagar förrän han ringde igen..

Då visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till honom. Jag var kluven. Barnen var mycket viktigare än han såklart, men på något sätt var jag besatt av honom. Vet inte om det var kärlek egentligen. Tror det var extremt stark vänskap och en känsla av att vilja ha det jag inte kunde få.. Fast samtidigt ville jag inte ha honom i mitt vardagsliv, han passade inte in där.

Jag sa att jag ville vi skulle bryta kontakten för detta skulle andå inte funka. Någon dag senare fick jag ett brev från honom med nyckeln till hans lägenhet i Skåne... Han skrev att en del byter ringar, jag vill att vi byter nycklar. Du har nyckeln till min själ, får jag nyckeln till din? Jag skickade en nyckel.....

Jag frågade om jag fick använda hans nyckel till dörren också och det fick jag. Jag åkte till honom flera gånger. Hans humor innebar tex att han sa jag skulle klä upp mig för han skulle bjuda mig på en fin restaurang. Jag köpte klänning och åkte. Restaurangen var McDonalds hahahaha. Har aldrig skrattat så mycket som den kvällen.

Väl hemma hos honom igen bjöd han på hummer och champagne. 3 flaskor gula änkan var det. Den enda champagnen värd kallas champagne hade jag ju sagt i vårt första telefonsamtal på jobbet.

3 flaskor champagne är väldigt mycket för 2 personer märkte vi dagen efter....

Eftersom vi inte hade ett fungerande förhållande så träffade vi andra. Vi var överens om att det skulle vara så. Vi bestämde att vi skulle vara bästa vänner eller bästisar som man sa som barn..

Jag träffade andra, men ingen som han....

En gång bjöd han ner mig till Skåne på fest. Jag ville inte och tackade nej. Det började slita efter 4 år att det aldrig blev någon ordning på mina känslor. Jag hade problem med att bara vara kompis. Han gick ensam på festen och den kvällen träffade han tjejen som senare blev hans fru och mamma till hans barn..

Många gånger ångrade jag att jag inte åkte. Han var sur för att jag inte kom eftersom min anledning var: Pappa har namnsdag och jag har inte tid... Han hatade när jag var sån. Jag var tvungen att vara sån ibland för att hålla distansen. En tuff mask när själen grät...

Han fortsatte ringa fast han träffat henne. Vi var ju bara vänner...  Tjejen han träffat skickade ett brev till mig med min nyckel. Hon var inte intresserad av att vi skulle fortsätta vara vänner.. Han hade berättat om oss för henne. Som sagt han var sjukt ärlig.. Jag skickade tillbaks hans nyckel utan följebrev.

Han ringde lite sporadiskt och det sista han sa var att när han fått sina barn och skilt sig som alla gör så skulle det bli vi....

Det tror jag inte sa jag och jag fick rätt.

Jag bestämde i den vevan att jag aldrig skulle bli sambo med någon innan barnen var stora. Det höll jag. Det berodde inte på att jag väntade på honom utan på att jag fick antenner som kände av att jag aldrig skulle vilja uppleva den situationen igen att någon tar plats som egentligen tillhör barnen.

Åren gick. Minnet av honom bleknade. Ibland efter jag fått dator försökte jag kolla upp honom, men hittade honom aldrig. Han hade ett ovanligt namn eftersom han var född i Finland och kom till Sverige som barn, men det finns ändå några till i Sverige med samma namn. Kanske är namnet vanligt i Finland.

Sen för några år sen var jag hos ett medium, Hasse Nyander i Göteborg närmare bestämt.

Det första Hasse frågar mig är, vem är xxxxxx? Eftersom hans namn är ett namn även på svenska men med ett y i slutet iställer för i som på finska så förstod jag inte direkt. Hasse sa det svenska namnet. Sen kom jag på det och sa att jag vet en, men han är inte död. 

Jo, sa Hasse han är död. Han var född 1962 och har en 7 i sitt födelsenummer. antingen den 7e eller så handlar det om juli... Hasse själv är född 1962 så det var det som han blev visad. xxxx var född den 7e januari 1962.

Sen berättade Hasse detaljer om oss, hur han såg ut och hans hälsning. Han sa att jag var nyfiken för jag hade letat efter honom:) Han hade ångrat många gånger att han inte försökte mer. Vi hade något speciellt. Hans äktenskap hade inte blivit bra. Han hade tänkt på mig som jag hade tänkt på honom....

Hasse trodde han dött av drunkning. Hur det hade gått till visste han inte.

Jag tog detta med en nypa salt trots alla detaljer. Det verkade så konstigt att han skulle vara död.

Ett halvår senare slog jag upp hans namn i Sveriges dödsbok. Han fanns där..

Jag vet fortfarande inte om han dog av drunkning, men det har ingen betydelse idag.

På lördag skulle han fyllt 50. Han var skild med 2 barn. Kanske skulle jag firat den dagen med honom om han levat. Kanske inte. Att jag inte hittat honom på nätet var inte konstigt, men om jag hade hittat honom och sett att han bodde ensam så hade jag ringt honom nu när jag är singel. Så kanske hade jag firat hans 50 årsdag med honom. Vem vet?

Ibland har jag lust att vända blad och börja på ny kula och nyår är ett utmärkt tillfälle att göra det tycker jag.

2011 var inte det bästa året i mitt liv, men det har ju precis tagit slut. Det som har hänt har hänt och det är lite svårt att ändra det nu.

Jag har ändå mycket att tacka för, jag var tex inte med på Utöya och jag bor inte i Japan.

Det som drabbade mig var egentligen ingenting katastrofalt att tala om i det stora hela.

2012 känns verkligen som en nystart för mig.

Detta är mitt livs första nyårsdag i total frihet. Jag bor helt ensam för första gången om man inte räknar mössen som tassar på vinden. Har jag inte haft föräldrar eller en man i min bostad så har jag haft barn. Nu är barnen vuxna och klarar sig själva. Sonen har ett bra jobb och en fin lägenhet. Dottern går den utbildning hon vill och har också en fin lägenhet. Bådas ekonomi är bra (bättre än min):) Ingen oro där alltså.

Föräldrarna är så pass friska att de inte behöver mig.

Nu känns det som en perfekt tid att bara tänka på mig själv innan föräldrarna tacklar av och barnbarnen kommer.

Vad ska jag då göra med mitt liv?

Precis det som kommer till mig är mitt svar. Vad jag vill ska hända under 2012 har jag skrivit i ett brev på nyårsaftonen, klistrat igen och öppnar det först om ett år när det är dags för nästa önskeår. Så har jag gjort några år nu och det fantastiska är att mina önskningar har slagit in i många år.

2011 blev alltså precis som jag önskat. Bitarna faller på plats. Det som är viktigt är bara hur man formulerar sig.

Skrev tex att jag ville att T och jag skulle få det bättre. Vi separerade och det var väl inte det jag tänkte mig när jag skrev, men jag tror att vi båda två mår bättre idag än vi gjorde för ett år sen. Jag gör det i alla fall och jag hoppas och tror han gör det också.

Extra pengar önskade jag mig. Flera gånger under året har det hänt fast jag glömde precisera summan:)

Mitt brev för 2012 är mycket mer tydligt. Jag vill fortsätta vara fri. Är helt ointresserad av en relation som innebär att jag blir sambo eller annat som hämmar min frihet. Nu vill jag vara fri en lång tid och bara ta mig rättigheten att vara ego. Bra ta på skorna och sätta mig i bilen och åka dit jag vill utan att behöva planera för andra först. Kontaktannonsen är alltså inte aktuell än på länge, ingen seriös med giftemål eller samboförhållande åtminstone;)

Pengar är för mig energi. Det är något som cirkulerar och flödar in och ut från kontot. Ju större omsättning desto bättre. Det flödet får gärna snurra på hur snabbt som helst bara det flödar:)

Almanackan har redan fyllts på en hel del för 2012. Nya saker är på gång. Det jag tycker om är att inget är fastspikat och skrivet i sten. Det blir som det är meningen och så som jag gör det till. Allt går att ändra om jag börjar känna ett motstånd.

Det är så jäkla skönt att bli lite hippie samma år jag fyller 48:)) Det är dags nu, har varit så jäkla duktig hela livet och det tänker jag bara vara detta år när jag känner att det är motiverat för min egen framtids och för välbefinnadets skull.

Det ska bli hur spännande som helst att se vilka vägar jag tar detta nya år. Jag vet inte än och jag vill inte veta heller. Jag vill bli positivt överraskad:)