Idag känns det tydligt att jag snart måste fatta ett väldigt jobbigt beslut...

Min hund, Sessan mår inte så bra längre. Hon är 16 år och har förmodligen cancer och problem med njurarna.

Idag har hon bara sovit, inte ätit något mer än 3 små bitar fläskfile.

Det har hänt förr att hon hamnat i djupa svackor, men hon har hämtat sig varje gång. Senast var det i påskas. Då ringde jag veterinären på skärtorsdagen och bestämde tid för avlivning på måndagen efter påsk. På måndagen var hon pigg som en valp så någon avlivning var det inte tal om.

De sista månaderna har hon gått ner i vikt alldeles för mycket. Hon dricker onormala mängder med vatten och sover mycket. Hon har inte haft ont vad jag kan se, dessutom har hon busat på som vanligt när hon varit vaken.

Idag har hon inte varit sig lik alls. Har legat ihoprullad i mitt knä och knappt reagerat när jag rört mig...

Fast när Henke, min son kom så blev hon lika glad som vanligt och studsade runt en stund. Sen sov hon igen...

Jag kan även se på katten att något är fel med hunden. han visar henne respekt på ett sätt han aldrig gör annars. Han brukar reta henne för han tycker det är kul när hon blir rädd. idag nosade han på henne, tittade på henne en stund, sen gick han... Djuren vet...

Egentligen är hon inte min hund. Min moster dog för drygt 3 år sen och det var hennes hund. Först hade mosterns dotter, min kusin henne. Jag var "barnvakt" ofta för deras liv var inte anpassat för att skaffa hund. Det var ju inte deras val att moster skulle dö...

För ca 1½ år sen tog jag över Sessan på heltid. Sen dess har vi inte varit ifrån varann många minuter. Hon sover hos mig och ligger bredvid mig hela dagarna. Hon är inte lätt att lämna ensam för min moster var alltid hemma med henne så hon är inte tränad i att vara ensam. Hon är inte tränad i något annat heller kan man väl säga... På det viset är hon som en baby. Man kan springa ut med soporna, men inte mycket mer.

Visst är det lite speciellt att finnas till på det sättet för ett djur 24/7, men för mig känns det rätt. Jag är djurfanatiker och detta lilla liv har jag tagit till mig djupt in i hjärtat.

Just nu är det hon och jag så ni ska veta att det känns tungt att behöva tänka i banorna kring avlivning. Jag har inte speciellt långt till tårarna....

Det viktiga nu är ju att hon ska slippa lida. Jag har inte märkt av att hon lider, men jag vet inte till 100%. Djur döljer sånt för att inte bli utestängda ur flocken. I naturen får de klara sig själva om de inte kan bidraga till överlevnaden.

Hon har bölder som veterinären är relativt säker på är cancer. Igår började hon bita i dem förmodligen för att de kliar eller irriterar på annat sätt. Dessutom har hon börjat lukta illa idag.... Något är allvarligt fel. Hon har väl aldrig luktat rosor i munnen, men nu luktar hon sjukdom på något sätt.

I natt sprayade jag det kliande området med särskilt spray som stillar klåda så vi fick sova. Det funkar några timmar sen är hon där igen.

Hon är inte alltid rumsren på nätterna heller... Inte jättekul att vakna i en blöt säng med en sovande hund. Hon har alltså kissat utan att vakna några gånger.

Första reaktionen från mig när det hänt är inte glädje direkt... Jag har kastat bort allt och hämtat nya sängkläder samtidigt som jag blängt surt på henne. Då har hon tittat på mig med en förtvivlad blick och då är det svårt att vara arg....

Det kommer en dag när vi alla blir gamla. Hund eller människa spelar ingen roll. Har jobbat på äldreboende och det är ytterst få väldigt gamla, män som kvinnor, som klarar av att inte kissa ner sig. Tråkigt men sant.

Det är ju ingen ide att bli arg över sånt man inte kan påverka.

En vettig madrass kostar ca 400 på IKEA så det är ingen stor katastrof. Det händer ju inte varje natt. Är bara inne på madrass  nr 3...

För en liten stund sen var jag ute och rökade. Hon tittade upp och såg att jag gick, men brydde sig inte. Det händer i princip aldrig. Hon följer mig hela tiden. Hon sitter utanför dörren och väntar när jag är på toa till och med.

Ja så är läget just nu. Eftersom hon inte har ont någonstans, jag har klämt försiktigt på hela kroppen så känns det inte mer akut än att jag väntar och ser till på måndag.

Är hon inte pigg då så ringer jag veterinären för att ge henne sprutan man somnar av.....

I de bästa av världar somnar hon in själv lungt och stilla. Då slipper hon åka till veterinären. Hon blir väldigt rädd och skakig där av alla lukter. För mig känns det bättre om veterinären kommer hem så hon får somna här i sin invanda miljö i mitt knä... Usch nu gråter jag......:( Faaan va jobbigt detta är....

I Sverige 2011 får man tydligen inte tycka det är okej att vara singel. Exet ska inte hinna kallna innan man hittar någon ny. Jag får dagligen "tröstande" kommentarer i stil med: "Du hittar snart någon" "Det finns någon för alla (tom mig då)" eller "Har du testat nätdejting?.

Herregud. Är folk så rädda för sig själva att de inte vågar vara ensamma en liten stund ens? För mig är det nytt att vara ensam och dessutom är jag ju eremit så jag trivs väldigt bra med att vara singel. Än så länge i alla fall.

Det här med nätdejting pratas det mycket om. För mig känns det inte riktigt som min grej, men jag har ju aldrig provat och den som aldrig provat kan heller inte veta.

Sagt och gjort. Gick in på en berömd sajt och skrev in mig under fingerat namn. Ingen bild såklart heller. Är ju lite skraj för detta egentligen. Ville bara se hur det ser ut på marknaden och hur denna köttjakt går till.

Fyllde i massor av frågor om mig och massor av frågor om hur den presumtive drömprinsen skulle se ut, ha för intressen och vad han minst fick tjäna per år...

När detta var klart tryckte jag på knappen matcha, datorn arbetade, sen kom svaret. 0 resultat matchar dina önskemål... Nämen hallå! Det finns många tusen män på denna sajt som är helt desperata efter vilken kvinna som helst, men ingen av dem vill ha mig och ingen av dem skulle jag vilja ha heller, enligt datorn... Jag hade ju inte ens satt ut någon bild?

Nästa knapp jag tryckte på hette: Ta bort konto...

Därför tänkte jag nu skriva min egna annons och spara den inför framtiden ifall desperationen skulle slå till mig som en käftsmäll en dag.

Den dagen kan det ju vara bra att ha allt förberett, då är det bara att läsa igenom, justera (bara lite) och trycka på sänd.

Jag är en bättre begagnad kvinna i mina bästa år.. (Dumt att skrämma dem från början med mina 47 år, alla män vill ha unga tjejer)

Jag söker en man i åldern 43-55. (Visst är 30-åringarna fräscha, men jag skulle bara få komplex och känna mig obekväm. Skulle nog vara svårt att få dem att fastna för mig också. Dessutom vill jag inte vara barnvakt, jag vill ha en riktig man. Vill inte ha en gubbe heller för jag vill inte ta med jobbet från äldrevården hem. Han bör vara rumsren för jag tillhör inte den gruppen som vill byta blöjor på min älskare... Tror det kan hämma sexlusten faktiskt..)

Mina intressen är goda middagar (Som han lagat helst. Tycker inte matlagning är kul, men jag kan vara med i köket och nypa honom i rumpan och nafsa honom i nacken emellanåt).

Sport och motion: (Jag vet ju att sportfånar passar mig och på nätet får man ljuga. Behöver ju inte börja med att berätta att jag röker och har sämst kondis i södra Sverige..).

Djur: (Gillar han inte mina djur så gillar jag inte honom, där finns ingen ursäkt).

Schack: (Vet inget om schack, men jag har hört att schackspelare ska vara smarta).

Promenader i skogen: (En gräsare kanske framåt våren?;))

Min personlighet är som följer:

Jag har inre och yttre stil. (Tjohoooo, det här börjar bli kul! Har alltid sunkiga joggingoveraller på mig hemma med häng i baken. Fast får jag till en riktig intressant dejt köper jag något nytt. Kanske tom byter ut mina urtvättade bomullstrosor till något mer glansigt tyg. Är dejten högintressant så matchar BHn till och med. Inre stil var lika kul det, men så skriver man ju)

Social och trevlig. (Japp, den sociala eremiten. Det är jag det.)

Snygg enligt andra: ( Pappa hade en obehaglig affärsbekant från Tidaholm för många år sen som ringde oavbrutet för han tyckte jag var såååå snygg, han är nog inlagd på någon anstalt idag)

Jag är lugn, snäll och harmonisk till mitt sätt: (Stämmer faktiskt oftast om jag inte har pms eller han retat mig för då blir jag jävligt bitchig eller gråtmild...)

Jag är humoristisk: (Till viss del om inte ovan nämnda pms brutit ut. Fast min "humor" är ofta provocerande, lite för elak, ofta över gränsen och inte alltid rumsren. Förmodligen inget för hans mamma...Inget för honom heller om han är känslig till sin läggning.)

Har ordnad ekonomi: (Jag kan försörja mig själv, men bor i ett skjul... Har fortfarande lite skatteskulder från mitt fd företag som jag la ner när jag kraschade psyket för några år sen. Alltså har jag betalningsanmärkningar och är stoppad för lån osv. Det fattar ju ni själva att jag inte kan skriva.... )

Jag har utflugna barn: (Ja visst, de har flyttat, men de kommer alltid ha tillgång till mitt liv så mycket de behöver. Där har han inte en chans att konkurrera. Behöver barnen mig så åker jag, oavsett om hans mamma fyller år eller han bestämt vi ska på parmiddag med hans vänner. Gör han inte detsamma för sina eventuella barn så är han ingen riktig man i mina ögon...Det var ett livslångt åtagande att skaffa barn och det bryter man inte för ett ligg...)

Där tycker jag det räcker med beskrivningen av mig. För mig är det ju viktigare hur han är. Män har ju ett starkt ego. Alla pratar bara om sig själva, det är bara jag som pratar om mig....;)

Nu kan jag sluta med parenteser efter varje mening för nu är det allvar....

Du ska som sagt ha de intressen och den ålder som beskrivs ovan. Handlar åldern om veckor så kan vi diskutera saken.

Du behöver inte vara så himla snygg egentligen, men det får inte vända sig i magen när jag tittar på dig. Däremot måste du ha "det". Dina ögon måste ha liv i sig och glimten ska göra mig knäsvag. (Åtminstone det första halvåret, jag är faktiskt realist....)

Du måste ha ett öppet sinne för när du träffar mig kommer du komma i kontakt med många "udda" saker. För mig är det inte konstigt att min döda mormor visar sig ibland. Jag vet också att man kan bota många sjukdomar med handpåläggning. Du behöver inte tro som jag, men du får inte vara anti. Diskussioner är okej. Man var beredd på att jag är övertygad så du kan inte ändra det heller.

Du får inte vara rasist. Många av mina närmsta vänner är av utländsk härkomst och jag älskar dem!

Du måste vara intelligentare än jag. Inte så högt krav egentligen enligt andra, men jag har själv en märkligt självsäker syn på hur smart jag är... Hänger du inte med så blir du tråkig och ointressant ganska snabbt. Jag vill bli överraskad!

Du måste ha humor. Med humor menar jag inte att du ska skratta åt historierna i Året Runt. Tycker du de är kul så har du ingen humor enligt mig. Du måste förstå ironi, dubbelmeningar och du måste kunna vara sarkastisk med finess. Inte elak, det är inte kul, men du ska kunna balansera på gränsen. Jag älskar när jag efter en stund kommer på att det du sa skulle jag tolkat på ett annat sätt. Då får jag vässa mina sinnen och då utvecklas jag:)

Du får inte ha stannat upp och slutat vilja utvecklas. Man lär sig nya saker varje dag. "Det bara är så för så har det alltid varit" är ett dåligt argument i en diskussion. Just att diskutera livets allvar eller petitesser älskar jag så du får inte bara sitta tyst utan åsikter. Dina åsikter får gärna skilja sig från mina så vi båda kan lära oss nya synsätt och utveckla varann. Inte ändra varann däremot. Om man ska ändra sig ska man göra det för att man själv känner att det är rätt. Inte för att någon annan tycker det.

Du får inte ha komplex för någonting. Det betyder inte att du ska vara dryg och äckligt självgod, men du ska vara klar med dig själv och hittat din egen självkänsla.

Självdistans är en annan sak. Man kan känna till sina brister, men vara sams med tanken. Komplexen är något jag kan stå för i vårt förhållande.:)

Komplex kan också vara att försöka hävda sig med dyra flashiga bilar, pråligt boende eller andra statusprylar folk köper för att imponera på andra med.

För mig är det helt ointressant vad folk tycker om min bil eller min handväska. Du måste vara likadan fast du får inte använda handväska...

Om du nu är intresserad av dyra fina saker för din egen skull så okej då, men be aldrig mig om pengar till sånt. Det finns en anledning till att jag bor i ett skjul och kör en 5000 kronors bil. Mina pengar går till livskvalitet för min egen skull inte andras.

Din klädstil är din ensak.. Fast en riktig man har riktiga skor.... En man trippar inte omkring med små nätta skor balettdansare har. Loafers med tofsar på som var modernt på 80-talet hade den där ovan nämnda tidaholmaren. Det klarar jag inte av. Hellre ett par oknutna gympaskor än tex tygskor på en man. Tubsockar i sandaler funkar inte heller. En annan sak är för korta byxor. Riktigt osexigt. Högt uppdragna byxor så man kan räkna kulorna går också tvärbort. Jag är gammal nog att veta att de är 2 om allt är som det ska... Byxor som hänger på halva rumpen så kallingarna syns behöver vi inte ens diskutera eftersom jag redan angivit att din ålder bör ligga runt 50...

Sen ska du inte ens försöka dig på att ändra mig. Jag kan redan nu tala om att det klarar du inte av. Det enda som händer är att det blir en maktkamp och den klarar du statistiskt sett inte heller av. Jag har haft mycket sånt i mitt liv förr om åren och det har jag vuxit ifrån. Du är som du är och passar inte det mig så är vi inget för varann. Det samma gäller åt andra hållet.

Med andra ord, jag röker precis hur mycket jag vill utan dina kommentarer tack. Jag kommer aldrig röka i ditt hem eller din bil, nöj dig med det. Om du nu tex snusar så får du gärna göra det, men spotta helst ut det före hångel... Jag kan också använda tandborste om jag luktar rök ifall hångel är aktuellt:)

Jag sover när jag är trött och jag städar när det passar mig om det passar mig just den dagen.

Jag kommer aldrig tala om för dig hur du ska leva. Jag kommer heller aldrig tjata på dig om att du ska utföra vissa sysslor. Om jag ser något som behöver göras så gör jag det själv.

Erfarenhetsmässigt vet jag att jag kan bli störd av folk som inte klarar av att hantera alkohol. Blir du en annan människa efter ett par glas och beter dig underligt så går du bort. Kan du hantera sprit så drick så mycket du vill, men en person med lite kontroll och karaktär klarar den biten utan pekpinnar...

Hushållsarbete är också en sak vi bör ta upp i detta tidiga skede. Jag tycker det är okej att städa, men inte för ofta... Det måste vara rent i kök och badrum, men jag är inte pedant snarare slarvig. Är du petig pedant så får du städa själv.

Du lagar maten så tar jag disken. Blir bäst så för alla...

Du, det där med ihopflyttning? Det tror jag vi tar och skiter i...... Puss och kram!

Hur svårt kan det va????? ;)

De som har mig på facebook vet att jag bor i ett skjul. Åtminstone var det ett skjul en gång i tiden.

Vi flyttade till Mullsjö 1966 från Huskvarna då jag var 2 år. Stället mina föräldrar köpte bestod av ett normalt hus på 5 rum och kök och ett mindre skjul på ca 42 kvadrat.

Efter inflyttning så användes skjulet som det alltid kallats som bilverkstad/bildemontering i flera år.

När jag var i tonåren bodde jag ibland i skjulet för att få lite avskildhet från min familj. Var eremit redan på den tiden. Hade då trasmattor på brädorna som var täckta med olja efter tiden som bilverkstad. Det funkade bara på sommaren för det var mer byggt som en koja än bostadshus.

Sen blev skjulet sopstation. All skit ingen orkade åka till tippen med kastades in i skjulet. Det var fullt från golv till tak med bråte...

Efter en lång tid satte pappa in en garagedörr för att kunna köra in bilen, trodde han. För att lyckas med det måste man faktiskt städa så bilen stod kvar utanför. Förstod aldrig det där med garagedörren... Förmodligen var det ett klipp han gjort på någon auktion den där garagedörren. Samtidigt satte han nytt plåttak på skjulet för att det inte skulle regna på bilen. Det var bra för det innebär att det inte regnar in här på mig nu heller..

För ca 7-8 år sen fick jag en ide att jag skulle ge mig på det där skjulet och snygga till det så det blev beboligt. Lycka till och ett hånskratt fick jag av min far... Skjulet är ditt gör vad du vill.

Inget triggar mig så mycket som hån:) Projektet blev som en form av terapi för mig.

Sagt och gjort. Jag började med att elda och köra skit till tippen. Bildörrar, barnvagnar, resväskor, däck, dunkar, färgburkar, mojänger och diverse andra saker blandat med råttskit eldades om det var lämpligt eller kördes iväg. Det var påsk hela den våren och sommaren. Kanske var jag Statoils bäste kund när det gällde släphyra hela det året.

Sen var det nästa steg. Golv... Man kan säga att skjulet består av 2 rum och en vind. Golvet på vinden var reglar med sågspån emellan och själva golvet var taket på undervåningen. Takhöjden är ca 160 på mitten och sen sluttar det utåt och blir lägre allteftersom. Snedtak kallas det lite pittoreskt i husannonser... Inget lämpligt dansgolv med andra ord.

Jag började om jag minns rätt med att bryta bort innetaket med en kofot. Detta för att få fram alla reglar som bestod av enorma timmerstockar formade med yxa för 400 år sen.. Gediget som tusan... Eftersom reglarna var murkna och dammade när jag slog på dem med hammaren så bytte jag ut allihop.

Eftersom jag aldrig gjort något liknande arbete tidigare så satt jag och funderade över hur jag skulle fästa de nya  reglarna. Sa till min bror att jag borde uppfinna en metallmojäng som håller fast dem på ett stabilt sätt. Fick då upplysning om att det finns något som heter balkskor.. Dessutom kostar en balksko ca 15 kr dvs bra mycket billigare än ett patent...

Reglar hittade jag lite här och där. Mammas sambo hade några i sitt förråd i ladugården och pappas kompis hade några. De jag inte fick köpte jag. Inte många kronor i utgifter där. Balkskor och ankarspik är inte heller dyrt.

Jag tror det blev 16 reglar för innertaket och 16 reglar för golvet. Gjorde takreglarna först.

Första rummet var stampat jordgolv och andra rummet var stampat jordgolv med oljiga brädor på.. Andra rummet hade dessutom en källare under sig med välvt stentak.

Eftersom jordgolv inte är min grej riktigt och dessutom är det kallt så det var bara att dra igång och gräva grund..

Mycket grävande blev det ska ni veta. En vanlig spade, järnspett, skottkärra och envishet var mina verktyg. Den sommaren gick jag ner massor i vikt och fick armmuskler som en rysk kulstöterska.

Hittade lite kul saker när jag grävde bla ett huggormsbo:( Jag är sjukligt rädd för ormar ska ni veta, men inte ens det stoppade mig....

När jag grävt klart i första rummet upptäckte jag ett stort misstag. Jag hade forslat bort all jord med skottkärra, det var inte smart alls.

När jag kom till rum 2 med källare under sig förstod jag att jag måste se till att få bort källartaket för att få golv i rum 2. Operation järnspett drog igång.. Vet ni hur de byggde källare under hus på 1600-talet??? Stora jävla stenblock som stödjer upp varann och sen ligger på plats med hjälp av varandras tyngd... Som pyramiderna ungefär..

Man behöver inte vara byggnadsingenjör för att fatta att när detta golv rasar så kan det dra med sig väggarna som i sin tur drar med sig taket. Man vill INTE stå kvar därinne ifall detta händer.

Det blev att fästa 2 stålvajrar från vägg till vägg och spänna dem så mycket det gick. Eftersom väggarnas lutning gick utåt så räknade jag med att om väggarna faller så faller de utåt. Nu satt de fast... Gjorde detta ifall mina nya fina reglar inte skulle räcka som stöd...

Sen åter till stengolvet. Med järnspettet fick jag bort sten för sten, men det gick långsamt. Hade en slägga också till hjälp. Slet som ett djur minst sagt.

En dag kom min son på besök för att inspektera och håna sin gamla mor. Han satt i stenhögen med en liten hammare i handen. På skoj slog han till en sten och hejåhå, det var den lilla smällen som fick allt att rasa... I sista sekunden fick jag tag i kattens svans för han var på väg med rasmassorna rakt ner i avgrunden...

Snabbt som ögat rusade sonen och jag med katten ut ifall mina beräkningar med stålvajern inte skulle vara riktiga, men det var de.... Väggarna stod kvar....

Det var nu jag upptäckte att jag inte tänkt till när jag gick iväg med jorden från rum 1. Golvet i rum nr 2 var nu ett stort djupt hål. Där kunde jag ha lassat i all jord från rum 1... Många timmars onödigt jobb alltså..

Bortsett från sonens hammarslag så fick jag hjälp av min bror med att ta bort 2 gamla murkna takreglar. De var alldeles för stora och ojämna för att fästa nytt tak i. Dessutom var de murkna. Jag är ingen fena på motorsåg, speciellt inte om den ska hållas ovanför huvudet. Trots mina armmuskler så kände jag att jag var osäker på min styrka och kunskap i det fallet. Brodern är stark och är van vid motorsåg.

Sen isolerade jag golvet i rum 2 och la på vanligt enkelt spåntat trägolv. Gjorde 2 gluggar i väggen och satte in fönster. Det var lite pyssel med att få till lämpliga hål med hjälp av kofot och såg i en timmervägg. I den ena väggen fanns ett litet fönster redan som blev större och i den andra väggen hade det varit en stor dörr sen bilverkstadstiden så jag hade i alla fall något att börja såga ifrån. Då slapp jag motorsågen.

Sen dök det upp ett litet problem i rum 1. Ett hörn av huset hade sjunkit. Fram med domkraft, lyfta huset, i med grus och lecablock, tjärpapp och ny regel. Lite pilligt blev det för jag fick lyfta det hörnet 22 cm. Sen fick jag fortsätta att lyfta alla väggar i rum 1 för att grunda under. Äntligen hade jag något att fästa golvbalkarna i.

Isolera det golvet också, på med spåntat trägolv i halva rummet och spånskivor i andra halvan. Anledningen till att jag la spånskivor i halva rummet var att jag samtidigt grävde ner och kopplade ihop avloppsrör till dusch, toalett, handfat och diskbänk. Ifall, kanske i framtiden.... Jag ansåg att det var lättare att göra runda hål i en spånskiva än i spåntat trä. Åtminstone för mig utan riktiga verktyg...

Väggarna i rum 2 består av liggande timmer så de fick vara, bortsett från att jag pillade i isolering i alla springor och tätade till det med plast eller tjärpapp så som instruktionsboken på nätet anvisade.

Rum 1 däremot var inte mycket väggar att hurra för. Där tog jag bort alla gamla reglar en efter en och satte in nya stående reglar allt eftersom runt om. Isolerade och satte gipskivor på insidan och ny panel på utsidan.

De ojämna timmerväggarna i rum 2 satte jag också upp gipsväggar på..... En och annan märklig läkt finns på baksidan för att få det så jämnt jag kunde och orkade...

Under byggets gång så hade huset blivit ett stort rum så jag satte upp en mellanvägg så det blev 2 rum. Gjorde också ett litet rum i rum 1 där jag har något som kan liknas vid en toalett. I och med det bygget så fick jag bort hålet till vinden. Det finns bakom ett draperi nu i rum 2.

Vinden försedde jag med golv av spåntat trä.

Mellan innertaket i rummen och golvet på vinden har jag isolerat kraftigt eftersom vinden är oisolerad.

Satte in ett fönster på vinden, ett på "toaletten" och ett i rum 1. En anständig ytterdörr jag fått av pappas kompis istället för pappas garagedörr som togs bort i ett tidigt skede.

Sen var det innertak, tapeter, lister och golv. Peanuts i sammanhanget....

Nu har jag bara lite småpyssel kvar. Lister och lite snickeri runt ytterdörren. Synligt fogskum är inte snyggt.. En tröskel mellan rummen och lite annat smått och gott. Vinden ska isoleras mer och jag ska göra ett lock så varmluften inte försvinner upp genom hålet till vinden ut i det oisolerade taket.

Eftersom jag inte haft riktiga mätverktyg och blev tvungen att lyfta huset så är det inte perfekt precision på takreglarna. På sina ställen är det glipor mellan taklist och tak. Det ska fixas sen.... Glipor även mellan taklisterna eftersom jag inte haft girsåg.

Vill tillägga att jag inte jobbat på skjulet i 7 år.. Bygget stod nästan helt stilla under de 5 sista åren. Började igen i somras när jag flyttade hit.

Nu väntar jag på att elektrikern ska komma hit och dra in riktig el. Sonen grävde ner en kabel för några veckor sen från pappas elskåp. Den ska bara installeras av behörig elektriker. Tänk att få riktiga eluttag! Ser ju på facebook hur ni sätter upp ljusstakar och pyntar till det. Ni vet inte hur modernt ni har det:))

I dagsläget har jag dragit 50 meter sladd med vanlig stickpropp från pappas hus. Funkar bra om jag inte kör element och micro samtidigt för då går proppen...

Lite bekvämt har jag ändå. Jag har båttoalett inköpt på Biltema, bunke för handtvätt, vattendunk på 20 liter med vridbar pip, liten spis med 2 kokplattor och ugn inköpt på Rusta, micro från ICA, kaffebryggare, och några lampor för syns skull. Ska snart köpa kyl/frys sen behöver jag inget mer.

Det ligger sladdar och dosor över hela golvet, men det får gå tills elektrikern varit här. Stötte på honom igår på byn och påminde honom. Eventuellt nästa vecka sa han då... Han är snygg, men det ursäktar inte allt...;)

Dusch, disk och tvättmaskin finns hos pappa i huset bredvid. Jag har ju som sagt avloppsrör inbyggt, ifall....

Detta blev en jobbig och osammanhängande text för er, men jag ser den mer som en notering för mig själv. Har aldrig skrivit ner detta tidigare och det kan vara kul att komma ihåg för mig när jag blir gammal...

Hursomhelst så funkar detta alldeles utmärkt för mig, min hund och ibland pappas katt. jag har 0 kronor i hyra och inte en krona i skuld på skjulet. Elen är enda utgiften.

Verktygen jag använt är: Kofot, hammare, fogsvans, skruvdragare, skruvmejslar, tång, domkraft, spade, järnspett, kniv, tång, mattkniv, blyertspenna och ett måttband. Massor av spik och skruv.

Det sägs att definitionen av en kvinna är en person som fixar allt med en gaffel, men det hade jag ingen vad jag kan minnas, men nästan.

Fick ett vattenpass i present när jag var nästan klar.... Hade ett, men det har jag knappt använt.

Detta är inte ett ställe som kommer fotas och vara med i vi i villa eller lantliv, men det får duga till mig.

Har planer på att sätta in en braskamin, men jag kollar först hur jag klarar vintern. Kanske nästa år om det blir odrägligt här i vinter.

Kan säga att det ska bli vääääldigt kallt här innan jag kryper till korset och går in och sover i mitt gamla flickrum hos pappa:)) Jag har gott om täcken så jag är väl förberedd...

Hej igen!

Sitter här och funderar över mitt bruk av facebook. Kanske är det dags att dra ner på användandet en del.

Eftersom jag varit sambo med 2 olika män de sista 10 åren så kände jag när jag blev singel nyligen att min umgängeskrets IRL var ganska begränsad. Mina vänner fanns på nätet.

Det sista året med den sista sambon var ganska så händelselöst så datorn tog mer och mer plats i mitt/våra liv. Tidigare hade jag gnällt över hans ständiga datoranvändande, men mot slutet slog jag honom med hästlängder i fråga om datormissbruk. Till stor del berodde det på att jag var arbetslös, men sanningen är den att jag fastnat i ett beroende eller något snarlikt åt det hållet i alla fall.

Det var smart av honom att köpa en dator till mig i alla fall för då kunde jag inte gnälla på honom mer :=)

Vissa av mina vänner på facebook skulle jag helt tappa kontakten med om jag la ner facebook. En del av dem gör inget för vi har inte connectat ändå, men några vill jag ha kvar i mitt liv.

Fler och fler av fb-vännerna har jag fått en relation till även IRL. De finns kvar ändå. Jag har deras nummer i telefonen och sen är det upp till mig.

Några vet jag inte ens vilka de är mer än att vi har gemensamma intressen.

Jag vill inte ta bort facebook helt, men jag tänker begränsa mitt användande kraftigt.

Vill ni ha kontakt med mig så ring eller skicka ett sms så kan vi ta en fika istället. Mitt mobilnummer finns under information på facebook hahaha. Har email också som också finns under information på facebook.

Jag tror detta är mer hälsosamt och stimulerande för mig än att sitta i sovsärken framför en skärm till eftermiddagen. Visst är det bekvämt, men när jag läser en papperstidning och letar efter gillaknappen så har det gått för långt.

Nu vill jag ut bland folk istället. Bilen rostar ihop annars av att bara åka till ICA.

Dessutom så börjar facebook bli lite enahanda. Lite samma sak varje dag. Ombyte förnöjer faktiskt.

Möblerade om ganska kraftigt i min vänkrets efter separationen, men på kort tid börjar det se ut som det gjorde tidigare. Känns inte speciellt befriande.

Alltså, nytt liv och nygamla umgängesformer får gälla nu ett tag. See you IRL!

Mitt idrottsintresse är ungefär lika stort som mina tekniska kunskaper.  Det vill säga i princip lika med noll. Vilket fotbollslag som vunnit allsvenskan eller vilka färger de har i sitt emblem har jag absolut ingen aning om. Inte heller har jag något intresse av att lära mig det.

Fotboll är värst. Att sitta i 1 x 2 evighet och titta på när 22 personer springer runt med en och samma boll gör mig väldigt sömnig.

Hockey går an en stund eftersom det händer lite mer där än i fotboll, men, bara en liten stund. Däremot dras jag med i masshysterin på arenor, men det är stämningen som attraherar inte utövandet på rinken/planen.

För egen del är jag en rökande soffpotatis som äter för mycket choklad. Mitt motionerande dras igång av tvång när vågen börja håna mig. Då ska jag minsann ta tag i mitt liv. Det funkar, i ca 3 dagar...

Ändå har mitt "kärleksliv" alltid bestått av män som är sportfånar. Jag undrar varför? Är alla män sportfånar eller är jag någon form av sportfånemagnet?

Jag har en pappa och 2 bröder, men ingen av dem är sportfåne så det har inte med faderskomplex att göra heller.

Min första riktiga pojkvän spelade fotboll i B-laget i ett division 6 lag. Ni förstår ju själva vilken framstående idrottsman han var, ingen Zlatan precis. För att få ynnesten att umgås med honom på helgerna så fick jag lugnt finna mig i att stå där och glo när han och hans kamrater sprang runt i ett enda virrvarr. Som tur var så var han 3 år äldre än jag så han hade bil med radio. Den var mycket lämplig för mig när det tex regnade eller bara var allmänt tråkigt. En vit volvo Amazon hade han så ni förstår att jag inte är 16 år längre...

Några år senare gifte jag mig med en annan kille och skaffade barn. Exmannen spelade tennis för motionens skull, men det var inte det värsta. Hans pappa var ett föredetta fotbollsproffs som spelade i Italien på 50-talet. Detta var stort i Jönköping förr i tiden. Idag vet ingen under 70 vem han var fast om man vet och är under 50 så är man en sportfåne som samlar tabeller och statistik i huvudet.... Han hette Ivar Ejdefjäll och han går att googla på.

För mig hade det varit bättre om han aldrig bytt efternamn. Ejdefjäll är inte vanligt ska ni veta. Bara han och hans bröder har fört det namnet vidare. Jag fick tom rabatt på Tempo av en sportfåne som läste på mitt visakort att jag hette Ejdefjäll. Det var ju bra, men lite pinsamt också eftersom jag inte hade en aning om vilka meriter svärfar hade. Därför kunde jag inte svara på en enda fråga om honom förutom hur han mådde just för dagen...

En annan man jag var sambo med i 4 år var materialare i ett fotbollslag. Dessutom när jag vaknade ur min koma på söndagsmorgonen så hade han redan varit ute och cyklat 4 mil.. Senare på eftermiddagen kunde han ta en löprunda på ytterligare 2 mil. Sen var det fotboll på tvn också.. Han var verkligen fit den karln, men det bryr jag mig inte om det heller. Längd, vikt och hårfärg är ointressant för mig. Så länge de inte väger mindre än jag.....

Så har det fortsatt. I princip alla män jag träffat är sportfånar. Det senaste exet (många ex blir det...) köpte dyra tv-abonnemang för att kunna se favoritlagets bortamatcher i hockey. När det är hemmamatch står han troget i Kinnarps Arena och skriker sig hes. Självklart har han medlemskap och årskort i klubben. Dessutom har han ca 8732 st videoband kvar med gamla klipp från lagets tidigare prestationer. Nu när laget fyllde 40 år så bidrog han med gamla klipp från sin samling. Han hade alltså material som klubben själv inte hade....

Det intressanta är att exet är en mycket lugn och samlad person utan större temperamentsfulla uttryck. MEN när domarjäveln eller vad den randige nu heter gav fördel till motståndarlaget så förvandlades han och hans normalt sett lika lugna kamrat till vilddjur hemma i vår tvsoffa...

Jag kommer aldrig glömma första gången det hände. Jag satt vid datorn i samma rum som sportfånarna tittade på match på tvn. Efter att ha utfodrat dem med äppelkaka och vaniljsås så mediterade jag ner mig till en egen liten värld med mahjongspelande eller något liknande. Helt plötsligt reste sig både exet och hans sportfånekamrat upp ur soffan och skrek fula ord jag inte vill skriva här, med en volym jag aldrig trott de skulle kunna åstadkomma med sina normalt sett kontrollerade talorgan. Jag blev så rädd att jag nästan började gråta och jag är inte speciellt gråtmild av mig. Tack gud att jag var nykissad innan de skrek.....

Jag måste ta mig en funderare över varför jag faller för sportfånar. Det märkliga är att jag finner dem attraktiva. Långt ifrån alla självklart. Det är inte sportfåneriet som fångar min uppmärksamhet, ånej... Det är så att om jag hittar något intressant hos en man så kan jag ge mig den på att det med tiden kommer fram att han är sportfåne. Varför? Jag delar ju inte deras intresse på en fläck, men det är något de har som tilltalar mig.

Kanske borde jag skaffa mig en terapeut och se vad som ligger i mitt undermedvetna..

Det sägs att män utövar/tittar på idrott iställer för att jaga som män gjorde förr. Ligger svaret där? Ser jag att denne man kan dra hem en älg när jag blir hungrig? Inte vet jag... Försörja mig kan jag ju själv, men de gamla instinkterna finns förmodligen kvar någonstans där inne.

Alla vet ju hur ont det gör att slå i svanskotan fast någon svans har vi ju inte haft på länge.....

Dessutom ser jag fler och fler kvinnor som är sportfånar. Är könskillnaderna på väg att planas ut? Jag hoppas inte det utan att det beror på något annat.

Hej igen!

Ämnet floskler dök upp i mitt huvud tidigare ikväll när jag satt och tramsade med mina roliga vänner på facebook.

Det finns alldeles för många uttryck som används märkligt enligt mig som är språkpolis...

Ett uttryck jag verkligen hatar är KLOCKRENT. Jag vet inte varför jag tycker så illa om det. Det började med en kvinna i min yttersta vänkrets som sa det i varje mening... Hemskt!

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag jobbade tills jag stöp. Därför skulle jag idag aldrig söka ett jobb där de i annonsen vill ha någon som är DRIVEN OCH HUNGRIG. Vad är det för människa som är driven och hungrig? För mig låter det som att de vill ha en rabiessmittad vildhund på sitt företag.

Samma företag kan också söka efter någon som TÄNKER UTANFÖR BOXEN. Vad menar de med det? Betyder det att de i dagsläget befinner sig i en box och och febrilt söker någon som kan hjälpa dem ut? Sen kommer sanningen fram när han talar om att tänkandet självklart ska ske INOM VISSA RAMAR. Okej.... Han vill ha in min hjärna också i sin box. Vem vill jobba där?

Eftersom jag är säljare och kanske vill fortsätta med det så tittar jag en del på sådana jobb. Det finns en ny variant för mer eller mindre seriösa säljbolag att försöka sälja in sig som lite flashigt moderna. För att inte tala om direkt i annonsen att de enbart har provision och att deras produkt är mer eller mindre osäljbar så kallar de sitt koncept FACE TO FACE. Det lekte jag med min brorsdotter Sofia 8 år i lördags, men vi kallade det Arga leken.. De menar att det betyder att jag ska gå runt med en väska och knacka på dörrar och störa folk med en dammsugare eller tjata om vilket elbolag de ska ha precis när de satt sig för att äta middag.

Eller SPINDELN I NÄTET som betyder alltiallo eller något liknande. Vem är flugan man ska döda och äta upp? Kanske den ekonomiansvarige?

En del vill att man ska BRINNA FÖR ATT SÄLJA. skulle inte tro det. Hett om öronen kan man få det ändå.

När man ringer för att fråga hur det gick med min ansökan kan de säga: Kom på intervju så FÅR VI KÄNNA LITE PÅ VARANN. Så kan man väl för tusan inte säga till okända människor. Lite bättre omdöme än så måste man ha än att man hånglar på en anställningsintervju, eller?

Väl på intervjun, med översta knappen knäppt, långbyxor och fotriktiga skor (för säkerhets skull) så pratar han om att i vårt företag har vi  HÖGT I TAK. Inte då, takhöjden på hans kontor är enligt svensk byggstandard.

När jag sen talar om vad jag har för krav på tex lön så säger han med uppgiven röst: JAG HÖR VAD DU SÄGER. Bra, för det är inte förhandlingsbart. Skönt för honom också att han inte är hörselskadad.

Sen har jag förslag på hur jag skulle vilja lägga upp mitt arbete och då säger han: DET ÄR LITE SÅ VI JOBBAR. Bra för lite arbete och hög lön är precis vad jag söker.

Sen uppskattar han om jag kan tänka mig att KAVLA UPP ÄRMARNA och sen ska jag inte vara rädd för att FÅ LITE SKIT UNDER NAGLARNA. Jag vill fan inte ha avföring under mina naglarna... Särskilt inte med tanke på att jag periodvis är nagelbitare... Kavla upp ärmarna kan jag tänka mig för underarmarna och ansiktet är den enda hud jag tänker visa honom den otäckingen...

Sen när jag fått jobbet så ger han mig en arbetsbeskrivning. Då berättar han om saker som går PER AUTOMATIK. Jaha, har spindeln i nätet fått sparken? Inget i livet går per automatik. Det är bara han som inte upptäckt att hans spindel i nätet jobbar arslet av sig. Den stackars spindeln KRATTAR MANEGEN åt oss andra. vilken jävla cirkus...

Förhoppningsvis är han nöjd efter vår intervju eftersom jag tidigare talat om att jag har hög social kompetens... Då säger han (efter mina överdrifter om hur kompetent jag är) DETTA KAN BLI HUR STORT SOM HELST. Han har aldrig varit ute på natten och tittat på en stjärnhimmel. Så stort blir hans företag aldrig..

Eftersom jag fyllt 40 så "erbjuder" han mig 6 veckors semester. Man måste ju LADDA BATTERIERNA också hehehe. Ja visst det var ju en hungrig, driven duracellkanin han ville ha...

En säljare sysslar ju även med marknadsföring och det är viktigt för denne chef. SYNS MAN INTE SÅ FINNS MAN INTE. Han kan omöjligt ha upptäckt facebook...

I vilket fall som helst så kan det inte vara svårt att HÖJA LÄGSTANIVÅN på hans företag. The bottom är ju redan nådd.

jag funderar mer och mer på att starta eget företag igen......

Hej igen!

Har fått lite blodad tand så här kommer det tredje inlägget detta dygn..

Denna gång gäller det funderingar kring vilket ansvar jag har för det som händer i mitt liv. Livet går ju upp och ner som vi alla vet, men vilka faktorer spelar en roll när det  går ner? Framför allt, hur gör jag för att INTE ta hissen hela vägen ner till källaren?

För mig finns det en lösning. Jag hittade en nyckel som gick till hissens stoppmekanism för många år sen. Jag säger inte med detta att jag är en supermänniska som alltid trallar omkring och ler, men mina dalar leder inte till depression eller ångest längre.

För ca 10 år sen small jag i väggen med huvudet före i en jättekrasch. Det slutade på akuten i Borås med en puls och ett blodtryck som var en nära döden upplevelse. Hur jag kom till sjukhuset minns jag inte, men min bil stod utanför när jag kom ut igen.... Köra bil drängfull hade varit bättre....

Jag drev en livsmedelsbutik på den tiden, ( 8-21 dagligen) men för ekonomins skull var jag tvungen att dessutom jobba heltid på ett större telefonbolag som teknisk support. Ni som läste mitt förra inlägg "Teknisk idiot" kan ju nu förstå varför ni inte får vettig hjälp när ni ringer telefonbolagen:)

För övrigt så var privatlivet kaos också. Inte bara för mycket jobb utan trassel på hemmafronten också.

Den tiden som följde efter mitt besök på akuten var ett mindre helvete. Jag var en spillra av mitt forna jag. Jag orkade ingenting mer än att gråta och må skit. Var sjukskriven i 2 år.

Idag förstår jag att min krasch inte var något jag fått över en natt. Jag har alltid varit den som presterat. Jobbat dubbelt i många år, (säljare på dagarna och croupier på nätterna) gick komvux som 30-åring med toppbetyg, ensamstående med 2 ungar osv. En verklighet för många i dagens samhälle.

Dessutom var jag den som alla kom med sina problem till. Jag var oavlönad psykolog en stor del av min vakna tid. Tog hand om andras barn när livet strulade i andra familjer. Samtidigt var jag noga med att dessutom göra det jag tyckte var roligt. Reste mycket och festade en hel del. Jag var aldrig stilla. Jag hade jobbat hårt i många år på att livet skulle rasa. Inte konstigt det tog stopp.

Det tog 6 månader innan jag kunde acceptera att jag faktiskt var sjuk. Idag hade jag definitivt tagit medicin om jag haft den kunskapen jag har nu, men Karin var en tuffing förstår ni. Hon knaprade inte tabletter för att fixa vardagen. Sånt gör bara svaga psykfall.....

Som så många andra i den situationen så började jag fundera på meningen med livet och andlighet. Jag läste böcker i andlig och personlig utveckling. Lärde mig meditera och gjorde det jag orkade för att försöka må bättre.

Till min stora lycka hade jag en riktig vän som jag än idag tackar från djupet av mitt hjärta. Mona! Hon var ett stöd utan dess like. Med hennes support och kloka råd kom jag ur min misär. Utan hennes stöd vet jag inte hur det hade gått faktiskt... De insikter hon gav mig kommer jag bära med mig hela livet.

En avgörande vändpunkten var ett stycke jag läste i en bok som fastnade ända in i hjärnans innersta cell. Det handlade om att "DU HAR SJÄLV ANSVAR FÖR VAD SOM HÄNDER I DITT LIV."

Detta kanske låter banalt och man kan fnysa åt det om man vill, men för mig var det en vändpunkt. En del tycker det är provocerande för alla klarar inte av den tanken.

I grunden hade jag skaffat mig en tro som gav mig en logisk bild av mitt liv. Jag tror nämligen att livet är en skola. Inte bara den gamla vanliga klyschan som man svänger sig med utan verkligen en skola. Jag tror att jag kommit till världen med en plan för mitt liv. Varje människa har sin egen plan och ALLT som händer har en mening. Det är inte genom flyt vi utvecklas utan flytet kommer av att vi lärt oss läxan och tagit lärdom av misstagen. Vi har ett enormt stort ansvar för vårt liv. Tar vi inte det ansvaret på allvar så går det därefter också.

Vad är då poängen med det hela som får mig att klara dippar idag? Jo den är som följer. Varje gång jag får ett problem som involverar en annan människa så skickar jag inte över skulden på den personen och tycker synd om mig själv. (Lögn, i det akuta läget gör jag visst det...) Istället tänker jag såhär: Han eller hon har sin egen plan och det som händer är förutbestämt för att jag ska lära mig något. Vad ska jag lära mig? Det är olika från fall till fall.

Kontentan av detta blir att jag klarar att separera mig från den personens plan och istället tänker över min egen.

Samtidigt som jag tror att vi alla hör ihop eftersom vi alla består av samma energi så är vi på samma gång självständiga tänkande individer.

Att tänka så är för mig extremt befriande. Detta innebär att min plan bara är min och då har jag också fullständig kontroll över mitt liv. Det är ingen ide att oroa sig för saker som inte hänt eller reta sig på andra som "stller till det i mitt liv" för de är bara medspelare i min match. De fyller viktiga funktioner med sitt krångliga beteende för de får mig att utvecklas och lära mig nya saker om mig själv. Jag tar då ytterligare ett steg i att klara hemläxan. Egentligen ska jag tacka de som varit eller är a pain in my ass.

Detta betyder inte att man ska sköta sig själv och skita i andra. Tvärtom. Jag har ett stort ansvar för hur jag behandlar andra. Är jag medvetet elak och ställer till det för andra så mår jag inte bra med mig själv och då är jag inte i något bra flöde heller. Allt hänger ihop. Mår jag bra så sprider jag positiva vibbar. Är jag sur och bitter så sprider jag negativa vibbar. Att förstå det och samtidigt förstå att andras dåliga beteende inte är mitt problem ger mig styrka.

Förstår ni vad jag menar med att om mitt liv styrs av mig själv och att jag själv är ansvarig för att som händer både bra och dåliga saker. Vilken makt har jag inte då att forma mitt liv?

Jobbiga saker händer i livet, men det viktiga är inte "hur man har det utan hur man tar det".... Inte alltid enkelt, men gud vad det underlättar i svåra stunder.

För mig är det livsavgörande. Det betyder dessutom att andra människor inte kan göra mig besviken. Jag har inga förväntningar på någon annan än mig själv. Detta låter krasst, men så har jag fungerat hela mitt liv, men det är först på senare år som jag tagit till mig varför jag tänkt så. Det är nu det klingar i min själ att det är rätt.

Åtminstone för mig! Men denna blogg handlar ju om mig:)

Tack för din tid!