Sitter här och funderar över om reglerna för hur man umgås och söker kontakt är lika för alla människor? Jag tycker inte det verkar vara så.

Mina regler är också lite diffusa, försöker bena ut vad jag tycker är okej och inte okej..

Det finns något som heter personlig integritet och respekt. Alla har inte förstått det riktigt. Då menar jag inte bara mot den person man söker kontakt med utan också mot sig själv och sin egna eventuella familj.

De personer jag menar i detta fall fattar säkert inte vad jag menar när jag uttrycker detta och de som fattar är inte berörda.

Skrev en förklaring nyss, men det blev att markera och deleta....  Jag känner att jag går för långt om jag förklarar mer tydligt....

Det är hela tiden en balansgång i relationen mellan människor. Jag är den första att erkänna att jag kan bli lite för mycket ibland. Skickar säkert signaler en del inte riktigt förstår utan förvandlar ett skämt och en förvanskning till allvar och sanning. Frågan är om jag ska ändra mitt skriftspråk eller om jag ska köra på och vara jag?

Har diskuterat ämnet facebook med en del mycket negativa människor i min omgivning.

Min uppfattning är att de är rädda. De kan fråga: "Har du bild på dig själv på facebook?" Är du inte klok, då vet ju många vem du är!!

Och? Många vet vem jag är ändå...

Har du satt ut ditt telefonnummer och din bostadsort?!?

Men, hallå..... Slå mig på Eniro, Hitta, Birthday osv. Allt finns redan på nätet... Om något psyko vill så hittar de mig ändå utan facebook..

Hur kan du lämna ut dig så på facebook?

Jadu, min utvecklig som människa har dragit med sig att mina rädslor är så gott som försvunna. Eftersom jag inte är rädd för döden så finns det inte mycket annat att vara rädd för heller. Jag tycker inte jag lämnar ut speciellt mycket. Jag har skrivit om när jag är glad, ledsen, förtvivlat ledsen, arg, förbannad och sprudlande glad. De människor som inte upplevt dessa känslor finns inte. Vad har jag då lämnat ut?

De som bara vill prata om vädret stannar ändå inte som min vän. Upprepningar och banala allmängiltiga statusar intresserar mig inte faktiskt...

Om jag nu "lämnar ut mig" som jag gjorde nyligen när min hund dog tex, då jag nästan skrek ut min förtvivlan på facebook, ja då får det väl vara så då. Jag fick 77 tröstande kommentarer från vänner jag känner mer eller mindre väl. Grät hela den dagen. Dagen efter var 95 % av min sorg borta. Det ser jag som något väldigt positivt. Visst hade jag kunnat stänga av mina känslor offentligt och tryckt ner dem i en påse någonstans, men då hade jag mått skit väldigt länge. Det hade jag inte tjänat något på.

Det jag är noga med är att jag inte lämnar ut någon annan. Var mina gränser går vet jag, däremot kan jag aldrig veta var andras gränser går.

Skulle tex aldrig gå ut med detaljer offentligt angående min separation. Det är för privat. Dessutom är det alltid så vid en separation att man har olika sätt att se på saken. Drar jag min version och han sin så tror man inte det är samma relation... Så är det alltid.

Sen det här med facebook igen då. När går man utanför de normala statusraderna i sin konversation??? Nu menar jag chatt och meddelanden ingen annan än de 2 berörda kan se.

Där gäller olika regler kanske beroende på vem det är. Eller?

Andra kvinnor, inga problem.

Gifta män där man inte går bakom ryggen på deras fruar, inga problem.

Män som inte är i någon relation, inga problem.

Gifta män vars fru "inte förstår dem" eller skulle misstycka på annat sätt, STORA PROBLEM! (de tillhör gruppen ovan som blev markerade och deletade i början av texten)

Detta är ganska svårt ibland.. Som "singel" vill jag inte bli misstolkad av upptagna män och deras kvinnor. Singlar ses ofta som ett hot mot andra. En del tror man lever i sus och dus och tar för sig hej vilt bland alla i sin omgivning... Det kan åtminstone i mitt fall inte bli mer feltolkat... Det är en anledning till att jag har jag stängt av min chatt....

(Nu låter det som att jag skulle vilja göra sken av att min brevlåda är full av erbjudanden från män hahahahaha. Så är det tyvärr inte, men tro det eller ej, det har förekommit, visst är det märkligt? :)) Undrens tid är inte förbi....

Ska inte säga annat än att det är smickrande, men om han är gift: PISS OFF! Då har jag satt min sista kommentar eller gillamarkering i hans status...:( )

I en status tänker sig folk för hur de skriver, oftast.... I en chatt går det snabbt. Vissa rader hinner man inte ens se innan man skriver nästa. Där kan det bli väldigt fel har jag märkt. Dessutom är det ibland fel personer som chattar. De jag vill chatta med gör det aldrig ;) Om ni undrar över hur vädret är i Mullsjö, gör er inte besvär...;)

Den stora anledningen till att jag ens har facebook är att jag tycker det är kul. Det finns kvällar jag skrattar högt åt vad en del skriver. Jag har fått nya vänner jag ibland träffar IRL. Jag har fått kontakt med min kusin som bor i USA som jag annars inte skulle vetat mycket om, jag har min dotter i Stockholm och jag ser lite hur hon har det utan att behöva bli en jobbig morsa som ringer dagligen osv.

Jag tänker fortsätta med facebook, men KANSKE tonar jag ner mig lite...... Eller inte, vi får se:)

 

Berit

3 december 2011 16:29

Vi verkar vara tämligen lika i mångt och mycket, du och jag... :-)

 

Taxen

3 december 2011 22:28

Var som du är bara, Karin! Det blir så bra så!

 

Mariana

4 december 2011 08:45

Jag håller med dig! Du är så himla klok! Man kan hitta bra mycket mer intrikata uppgifter på nätet än statusuppdateringar på fb. jag är en "offentlig" person för rätt många genom jobbet och har kommit på att fb och bloggen blivit ett bra komplement till den "professionella" bilden av mig. På det viset låter jag medarbetarna glänta in i ett privat forum som jag själv kan styra. Man får helt enkelt en mer holistisk bild av chefen och förhoppningsvis tar det udden av en del skvaller och spekulationer. Jag får vara den mänskliga vanliga och komplexa person jag är...
Fast däremot drar jag en knivskarp gräns mellan jobb o FB. Aldrig ett ord. Å chatten är avstängd :)))

http://www.100dagarsevighet.blogplatsen.se

Karin Eliasson

4 december 2011 13:10

Jag hade en avsikt med detta inlägg också. Det var en punktmarkering...
Resultatet blev som jag ville så jag tog bort länken till facebook mot att jag slipper fler störande telefonsamtal:))
A deal is done:)))

 

Niklas Persson

4 december 2011 17:13

Men Facebook? Det går ju och stänga ned det rätt bra så bara dom jag känner ser vad jag skrivit och eftersom jag godkänt mina vänner på facebook är det ju inte hela världen om dom ser mina foton eller mitt namn eller telefonnummer. Dom flesta har det ju redan...

Det som däremot stör mig med facebook, är dom som uppdaterar sin satus åtta gånger i timmen. Eller som skriver hur jobbigt det är men inte varför. Liksom för att någon ska fråga. Usch!!!

http://farbrorn.bloggplatsen.se

Karin Eliasson

4 december 2011 21:57

Hahahaha så sant. Jag frågar aldrig såna vad de menar:)
Har en stäng sida för bara mina vänner, men förklara det för de som är rädda:))

 

Niklas Persson

4 december 2011 17:14

Har nog pinpointat dig som bloggare nu.
Ganska få uppdateringar men när du väl uppdaterar långa inlägg. :-)

Avdelningen onödigt vetande!

http://farbrorn.bloggplatsen.se

Karin Eliasson

4 december 2011 21:55

Sant:) Det har varit en hel veckas uppehåll nu, men jag har inte varit på topp. Min hund dog för en vecka sen så jag har inte hittat inspiration till något skrivande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej igen!   Idag läste jag ett inlägg om en katt som har en vit fläck på fel ställe för att vara rastypisk. Denne kisse var ägarens ögonsten i 20 år trots denna defekt. Nu är inte alla människor som denne kattägare utan det finns även de som s...

Hej!   Har tröttnat lite på bloggen som en del säkert märkt, men nu fick jag upp en fundering jag vill skriva av mig om.   Det som bryr min lilla hjärna idag är människors enormt ombytliga humör mellan hat och kärlek.   En dag kan det se ...

  Blev akut hungrig och gick igenom frysens innehåll. Hittade en påse oxpytt, lite obehagligt namn på mat tycker jag, men man får inte vara kräsen...   Fukten dryper på väggarna känns det som här i stugan. Tände i braskaminen för att få bort de...

Jaha, då är jag här igen då.   En längre tid har jag inte känt för att blogga. Fokus har legat på andra saker och det har varit bra saker   Jobbet tar tid och kraft och den energi jag haft kvar har jag lagt på privatlivet.   Just nu har jag...

Hej igen!   Den sista tiden har livet gått i 190 km/h. Jobbat en hel del och försökt få tid över till andra saker jag vill göra. Fast det orsakar stress ibland så får jag ihop det i sista ändan på det ena eller andra viset. Jag har prioritera...