Idag känns det tydligt att jag snart måste fatta ett väldigt jobbigt beslut...

Min hund, Sessan mår inte så bra längre. Hon är 16 år och har förmodligen cancer och problem med njurarna.

Idag har hon bara sovit, inte ätit något mer än 3 små bitar fläskfile.

Det har hänt förr att hon hamnat i djupa svackor, men hon har hämtat sig varje gång. Senast var det i påskas. Då ringde jag veterinären på skärtorsdagen och bestämde tid för avlivning på måndagen efter påsk. På måndagen var hon pigg som en valp så någon avlivning var det inte tal om.

De sista månaderna har hon gått ner i vikt alldeles för mycket. Hon dricker onormala mängder med vatten och sover mycket. Hon har inte haft ont vad jag kan se, dessutom har hon busat på som vanligt när hon varit vaken.

Idag har hon inte varit sig lik alls. Har legat ihoprullad i mitt knä och knappt reagerat när jag rört mig...

Fast när Henke, min son kom så blev hon lika glad som vanligt och studsade runt en stund. Sen sov hon igen...

Jag kan även se på katten att något är fel med hunden. han visar henne respekt på ett sätt han aldrig gör annars. Han brukar reta henne för han tycker det är kul när hon blir rädd. idag nosade han på henne, tittade på henne en stund, sen gick han... Djuren vet...

Egentligen är hon inte min hund. Min moster dog för drygt 3 år sen och det var hennes hund. Först hade mosterns dotter, min kusin henne. Jag var "barnvakt" ofta för deras liv var inte anpassat för att skaffa hund. Det var ju inte deras val att moster skulle dö...

För ca 1½ år sen tog jag över Sessan på heltid. Sen dess har vi inte varit ifrån varann många minuter. Hon sover hos mig och ligger bredvid mig hela dagarna. Hon är inte lätt att lämna ensam för min moster var alltid hemma med henne så hon är inte tränad i att vara ensam. Hon är inte tränad i något annat heller kan man väl säga... På det viset är hon som en baby. Man kan springa ut med soporna, men inte mycket mer.

Visst är det lite speciellt att finnas till på det sättet för ett djur 24/7, men för mig känns det rätt. Jag är djurfanatiker och detta lilla liv har jag tagit till mig djupt in i hjärtat.

Just nu är det hon och jag så ni ska veta att det känns tungt att behöva tänka i banorna kring avlivning. Jag har inte speciellt långt till tårarna....

Det viktiga nu är ju att hon ska slippa lida. Jag har inte märkt av att hon lider, men jag vet inte till 100%. Djur döljer sånt för att inte bli utestängda ur flocken. I naturen får de klara sig själva om de inte kan bidraga till överlevnaden.

Hon har bölder som veterinären är relativt säker på är cancer. Igår började hon bita i dem förmodligen för att de kliar eller irriterar på annat sätt. Dessutom har hon börjat lukta illa idag.... Något är allvarligt fel. Hon har väl aldrig luktat rosor i munnen, men nu luktar hon sjukdom på något sätt.

I natt sprayade jag det kliande området med särskilt spray som stillar klåda så vi fick sova. Det funkar några timmar sen är hon där igen.

Hon är inte alltid rumsren på nätterna heller... Inte jättekul att vakna i en blöt säng med en sovande hund. Hon har alltså kissat utan att vakna några gånger.

Första reaktionen från mig när det hänt är inte glädje direkt... Jag har kastat bort allt och hämtat nya sängkläder samtidigt som jag blängt surt på henne. Då har hon tittat på mig med en förtvivlad blick och då är det svårt att vara arg....

Det kommer en dag när vi alla blir gamla. Hund eller människa spelar ingen roll. Har jobbat på äldreboende och det är ytterst få väldigt gamla, män som kvinnor, som klarar av att inte kissa ner sig. Tråkigt men sant.

Det är ju ingen ide att bli arg över sånt man inte kan påverka.

En vettig madrass kostar ca 400 på IKEA så det är ingen stor katastrof. Det händer ju inte varje natt. Är bara inne på madrass  nr 3...

För en liten stund sen var jag ute och rökade. Hon tittade upp och såg att jag gick, men brydde sig inte. Det händer i princip aldrig. Hon följer mig hela tiden. Hon sitter utanför dörren och väntar när jag är på toa till och med.

Ja så är läget just nu. Eftersom hon inte har ont någonstans, jag har klämt försiktigt på hela kroppen så känns det inte mer akut än att jag väntar och ser till på måndag.

Är hon inte pigg då så ringer jag veterinären för att ge henne sprutan man somnar av.....

I de bästa av världar somnar hon in själv lungt och stilla. Då slipper hon åka till veterinären. Hon blir väldigt rädd och skakig där av alla lukter. För mig känns det bättre om veterinären kommer hem så hon får somna här i sin invanda miljö i mitt knä... Usch nu gråter jag......:( Faaan va jobbigt detta är....