Hej igen!

Har fått lite blodad tand så här kommer det tredje inlägget detta dygn..

Denna gång gäller det funderingar kring vilket ansvar jag har för det som händer i mitt liv. Livet går ju upp och ner som vi alla vet, men vilka faktorer spelar en roll när det  går ner? Framför allt, hur gör jag för att INTE ta hissen hela vägen ner till källaren?

För mig finns det en lösning. Jag hittade en nyckel som gick till hissens stoppmekanism för många år sen. Jag säger inte med detta att jag är en supermänniska som alltid trallar omkring och ler, men mina dalar leder inte till depression eller ångest längre.

För ca 10 år sen small jag i väggen med huvudet före i en jättekrasch. Det slutade på akuten i Borås med en puls och ett blodtryck som var en nära döden upplevelse. Hur jag kom till sjukhuset minns jag inte, men min bil stod utanför när jag kom ut igen.... Köra bil drängfull hade varit bättre....

Jag drev en livsmedelsbutik på den tiden, ( 8-21 dagligen) men för ekonomins skull var jag tvungen att dessutom jobba heltid på ett större telefonbolag som teknisk support. Ni som läste mitt förra inlägg "Teknisk idiot" kan ju nu förstå varför ni inte får vettig hjälp när ni ringer telefonbolagen:)

För övrigt så var privatlivet kaos också. Inte bara för mycket jobb utan trassel på hemmafronten också.

Den tiden som följde efter mitt besök på akuten var ett mindre helvete. Jag var en spillra av mitt forna jag. Jag orkade ingenting mer än att gråta och må skit. Var sjukskriven i 2 år.

Idag förstår jag att min krasch inte var något jag fått över en natt. Jag har alltid varit den som presterat. Jobbat dubbelt i många år, (säljare på dagarna och croupier på nätterna) gick komvux som 30-åring med toppbetyg, ensamstående med 2 ungar osv. En verklighet för många i dagens samhälle.

Dessutom var jag den som alla kom med sina problem till. Jag var oavlönad psykolog en stor del av min vakna tid. Tog hand om andras barn när livet strulade i andra familjer. Samtidigt var jag noga med att dessutom göra det jag tyckte var roligt. Reste mycket och festade en hel del. Jag var aldrig stilla. Jag hade jobbat hårt i många år på att livet skulle rasa. Inte konstigt det tog stopp.

Det tog 6 månader innan jag kunde acceptera att jag faktiskt var sjuk. Idag hade jag definitivt tagit medicin om jag haft den kunskapen jag har nu, men Karin var en tuffing förstår ni. Hon knaprade inte tabletter för att fixa vardagen. Sånt gör bara svaga psykfall.....

Som så många andra i den situationen så började jag fundera på meningen med livet och andlighet. Jag läste böcker i andlig och personlig utveckling. Lärde mig meditera och gjorde det jag orkade för att försöka må bättre.

Till min stora lycka hade jag en riktig vän som jag än idag tackar från djupet av mitt hjärta. Mona! Hon var ett stöd utan dess like. Med hennes support och kloka råd kom jag ur min misär. Utan hennes stöd vet jag inte hur det hade gått faktiskt... De insikter hon gav mig kommer jag bära med mig hela livet.

En avgörande vändpunkten var ett stycke jag läste i en bok som fastnade ända in i hjärnans innersta cell. Det handlade om att "DU HAR SJÄLV ANSVAR FÖR VAD SOM HÄNDER I DITT LIV."

Detta kanske låter banalt och man kan fnysa åt det om man vill, men för mig var det en vändpunkt. En del tycker det är provocerande för alla klarar inte av den tanken.

I grunden hade jag skaffat mig en tro som gav mig en logisk bild av mitt liv. Jag tror nämligen att livet är en skola. Inte bara den gamla vanliga klyschan som man svänger sig med utan verkligen en skola. Jag tror att jag kommit till världen med en plan för mitt liv. Varje människa har sin egen plan och ALLT som händer har en mening. Det är inte genom flyt vi utvecklas utan flytet kommer av att vi lärt oss läxan och tagit lärdom av misstagen. Vi har ett enormt stort ansvar för vårt liv. Tar vi inte det ansvaret på allvar så går det därefter också.

Vad är då poängen med det hela som får mig att klara dippar idag? Jo den är som följer. Varje gång jag får ett problem som involverar en annan människa så skickar jag inte över skulden på den personen och tycker synd om mig själv. (Lögn, i det akuta läget gör jag visst det...) Istället tänker jag såhär: Han eller hon har sin egen plan och det som händer är förutbestämt för att jag ska lära mig något. Vad ska jag lära mig? Det är olika från fall till fall.

Kontentan av detta blir att jag klarar att separera mig från den personens plan och istället tänker över min egen.

Samtidigt som jag tror att vi alla hör ihop eftersom vi alla består av samma energi så är vi på samma gång självständiga tänkande individer.

Att tänka så är för mig extremt befriande. Detta innebär att min plan bara är min och då har jag också fullständig kontroll över mitt liv. Det är ingen ide att oroa sig för saker som inte hänt eller reta sig på andra som "stller till det i mitt liv" för de är bara medspelare i min match. De fyller viktiga funktioner med sitt krångliga beteende för de får mig att utvecklas och lära mig nya saker om mig själv. Jag tar då ytterligare ett steg i att klara hemläxan. Egentligen ska jag tacka de som varit eller är a pain in my ass.

Detta betyder inte att man ska sköta sig själv och skita i andra. Tvärtom. Jag har ett stort ansvar för hur jag behandlar andra. Är jag medvetet elak och ställer till det för andra så mår jag inte bra med mig själv och då är jag inte i något bra flöde heller. Allt hänger ihop. Mår jag bra så sprider jag positiva vibbar. Är jag sur och bitter så sprider jag negativa vibbar. Att förstå det och samtidigt förstå att andras dåliga beteende inte är mitt problem ger mig styrka.

Förstår ni vad jag menar med att om mitt liv styrs av mig själv och att jag själv är ansvarig för att som händer både bra och dåliga saker. Vilken makt har jag inte då att forma mitt liv?

Jobbiga saker händer i livet, men det viktiga är inte "hur man har det utan hur man tar det".... Inte alltid enkelt, men gud vad det underlättar i svåra stunder.

För mig är det livsavgörande. Det betyder dessutom att andra människor inte kan göra mig besviken. Jag har inga förväntningar på någon annan än mig själv. Detta låter krasst, men så har jag fungerat hela mitt liv, men det är först på senare år som jag tagit till mig varför jag tänkt så. Det är nu det klingar i min själ att det är rätt.

Åtminstone för mig! Men denna blogg handlar ju om mig:)

Tack för din tid!

 

Hannu

16 november 2011 22:27

.....M V G....mkt läsvärt...

 

Ia

16 november 2011 23:37

Underbart! Så ska en slipsten dras =D
Kram!

http://moonmisan.blogspot.com

 

Mary-Ann

17 november 2011 07:03

Vad duktig du är med ord! You go, girl ; )

 

Taxen

17 november 2011 10:26

Det känns som att vad jag än säger så blir det för lite men: Va klok du är, Karin! Jag förstår att folk vänder sig till dig med sin egen s..t! Men eftersom jag är sååå klok själv så måste jag säga att jag anade detta redan i min ungdom...! ;-)

Karin Eliasson

17 november 2011 10:42

Tack!
Lite förvånad över att du såg någon form av klokskap i mig på den tiden i Stockholms barer Taxen :))

 

Taxen

17 november 2011 11:56

Jorå, nåt såg man trots att "dimman" ofta var tät!!

Karin Eliasson

17 november 2011 13:50

Ja vi var ju inte i dimman hela tiden:)Snäll du:) du var sannerligen inte tappad bakom en vagn själv. Har många roliga minnen från den tiden:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej igen!   Idag läste jag ett inlägg om en katt som har en vit fläck på fel ställe för att vara rastypisk. Denne kisse var ägarens ögonsten i 20 år trots denna defekt. Nu är inte alla människor som denne kattägare utan det finns även de som s...

Hej!   Har tröttnat lite på bloggen som en del säkert märkt, men nu fick jag upp en fundering jag vill skriva av mig om.   Det som bryr min lilla hjärna idag är människors enormt ombytliga humör mellan hat och kärlek.   En dag kan det se ...

  Blev akut hungrig och gick igenom frysens innehåll. Hittade en påse oxpytt, lite obehagligt namn på mat tycker jag, men man får inte vara kräsen...   Fukten dryper på väggarna känns det som här i stugan. Tände i braskaminen för att få bort de...

Jaha, då är jag här igen då.   En längre tid har jag inte känt för att blogga. Fokus har legat på andra saker och det har varit bra saker   Jobbet tar tid och kraft och den energi jag haft kvar har jag lagt på privatlivet.   Just nu har jag...

Hej igen!   Den sista tiden har livet gått i 190 km/h. Jobbat en hel del och försökt få tid över till andra saker jag vill göra. Fast det orsakar stress ibland så får jag ihop det i sista ändan på det ena eller andra viset. Jag har prioritera...